Men nog kunde man önska att de båda hade lagt mer omsorg på att tala allvarligt med väljarna om det som kommer att bli svårt, och som – obekväma tanke – blir lättare att klara ifall man vågar sig på mer samverkan.
Så sent som för en vecka sedan visade det sig att Elisabeth Svantessons och Magdalena Anderssons partier tagit ett steg av det slaget, och dessutom fått med riksdagens sex övriga partier i båten – ett tak sattes för hur mycket av försvarskostnadernas ökning som skulle få finansieras med att staten lånar på kapitalmarknaderna: Högst 300 miljarder, varav 250 för den militära delen.
Detta gjordes i tid till Natotoppmötet och under tysthet om överläggningarna, varefter det släpptes till nyhetsförmedlingen då alla hade börjat trappa ned inför midsommar. Sedan åkte politiken och medierna till Visby, där mycket av argumentationen fortsatte i samma gamla gängor som förut, utan att påverkas så värst mycket av de 300 miljarderna – eller av hur den låneramen kommit till.
På ett sätt var det bara den lättare delen de talats vid om och blivit eniga i. Det som lånas är ju det som man inte ska besvära partitaktikerna – eller väljarna – med, och redan på kort sikt behöva täcka med skatteuttag, effektiviseringar eller nedskärningar.
Den obekväma verkligheten är ändå att vi står inför minst två ganska stora utgiftshöjningar inom statlig och kommunal verksamhet. Den ena kommer av att de militära hoten ökat så i Europa, främst därför att Ryssland åter blivit en aggressivt krigförande diktatur. Därtill sprider Trump osäkerhet och försvagar avskräckningen, vilket ytterligare ökar utgiftsbehoven.
Den andra orsaken finns i demografin, i den sedan länge förutsedda snabba ökningen av antalet äldre i de mest vårdkrävande åldersklasserna över 80 eller 85 år. Till den del detta inte motverkas av tillfälligt lägre antal skolelever eller av andra kommunala omdispositioner kan vi få mer tryck uppåt på kommunalskatterna.
Eftersom olika delar av landet har så väldigt stora skillnader i ålderssammansättning behövs successiva statliga tillskott till kommunsektorn och en fördelning av dessa genom skatteutjämningssystemet. Annars blir det socialt och ekonomiskt förfall i kommuner med mer åldrad befolkning. Det där är besvärligt nog, och förståelsen för problemet är på sina håll mer än motvillig. Inte minst en del av Elisabeth Svantessons partivänner i storstadsregioner låter ibland som om den kommunalekonomiska utjämningen var ett otyg som kunde klippas bort.
På detta läggs nu alltså en betydande utgiftsökning för militärt och civilt försvar, och en del annat kommer att bli dyrare på grund av den klimatförskjutning som pågår. Alla behöver inse att det inte är rimligt att hantera allt detta utan en del handfasta omprioriteringar och besparingar i några slags offentliga utgifter. Det är inte heller rimligt att tro att det går att klara utan att skatteuttaget höjs, och det gäller då att höja på rätt ställen i skattesystemet.
Alla som är eller varit finansminister inser säkerligen detta. Det är för mycket pengar för att det ska kunna läggas bara på en mindre grupp med de högre inkomsterna. Samtidigt kan de med den allra svagaste ekonomin inte belastas. Där handlar det i stället ofta om att om fler kommer i arbete – eller ökar arbetstid och inkomst – så kan både privata och offentliga finanser förbättras.
Kvar är då att de skatter som verkligen bör undvikas när det gäller höjningar är inkomstskatter, som särskilt motverkar arbete, däribland kommun- och regionskatter, de som kan drivas uppåt av äldrevårdskostnader.
Det finns flera ställen i skattesystemet, särskilt på kapitalsidan, inklusive det kapital som finns i fastigheter, där det går att ta ut mer skatt genom att stänga undantag och kryphål, men utan att någon skattesats i själva inkomstskatten skärps.
Just sådana undantag – såsom subventionen till ISK-konton – har Elisabeth Svantesson glad i hågen utvidgat med miljardbelopp. Och just sådana undantag verkar Magdalena Andersson ha ren förskräckelse för att tydligt nämna vid namn som källa för budgetförstärkningar.
Det här duger inte. De båda, och deras partier, och andra partier som vill ta försvars- och ekonomifrågor på allvar, bör inse att här sitter de i samma båt. Gör de det rätta tillsammans blir det lättare.
Sitter man i samma båt borde det få vara måtta med att bara slåss om årorna.