Utbildningsminister Jan Björklund (FP) förvarnade om förslaget för en tid sedan, när det visat sig att ett överraskande stort antal kommuner faktiskt inte hade en sådan resursfördelningsmodell. Den är dock ofrånkomlig ifall större kommuner vill ha en grundskola som kan vara likvärdig oavsett vilka yrken, inkomster och förstaspråk som elevernas föräldrar har. Trots alla föresatser om att värna det kommunala självstyret kommer säkert en riksdagsmajoritet att ställa sig bakom det senaste i raden av Björklundska skolförslag, som nu alltså är på väg.
Skolreformerna har flyttat gränsen mellan statligt och kommunalt i skolvärlden. Det är förmodligen en på sikt mer väsentlig förändring än den framväxt av icke-kommunala skolor som skedde efter beslut före den Björklundska tiden.
Före "kommunaliseringen" under Göran Perssons tid var ansvaret delat så att personal och ansvar för skolans resultat och utveckling låg på den statliga sidan, medan kommunerna hade ansvar för lokalförsörjning och skolorganisation. Sedan blev all skolpersonal nedanför högskolenivån lokalt anställd, i kommuner eller i friskoleföretag. Staten drog sig i hög grad tillbaka, med mycket svag central myndighetsorganisation, diffusa läroplaner och egentligen ingen statlig befogenhet på regional nivå.
Hittills har de Björklundska reformerna främst inneburit att den statliga styrningen och tillsynen samt läroplaner och uppföljning av skolresultat blivit mer ambitiösa, medan personal- och organisationsfrågor inte ändrats så mycket. Två steg markerar början på att gränsen mellan statligt och kommunalt flyttas ännu mer, i riktning mot det som tidigare gällde under lång tid. Kravet i lag på resursfördelning inom kommunen med hänsyn till sociala förhållanden blir det andra av dessa nya steg. Det första var att riksdagen enligt Björklundskt förslag ingrepp med kraft i lönebildningen och nu är på väg att ändra lönestrukturen genom statsbidraget till förstelärare och lektorer.
I båda fallen är orsaken att förhållanden inom den kommunala delen av ansvarsområdet är på väg att förlänga skolans allvarligare problem och sabotera skolreformerna. En bestående social skiktning av skolors kvalitet och kunskapsnivå mellan olika kommundelar kan undergräva skolans förbättring, och detsamma kan stelheten i den kommunala sektorns lönebildning göra genom att sabotera nyrekryteringen till den reformerade och förstärkta lärarutbildningen.
Kommer det att fortsätta i samma riktning, till ungefär den ansvarsfördelning som gällde mellan stat och lokal nivå för några årtionden sedan? Det betyder då statsanställda lärare och återinförda länsskolnämnder eller liknande. Detta är vad utbildningsministern tänker sig på lite sikt. Men det har vare sig varit politiskt eller praktiskt möjligt – eller lämpligt – att göra samtidigt som de omfattande läroplans-, skollags- och lärarutbildningsreformerna sjösatts.
De uppenbara problemen med att höja läraryrkets status inom de kommunala ramarna, och en del kommuners oförmåga att fördela skolresurser på ett socialt genomtänkt sätt, har utan tvekan ändrat diskussionens förutsättningar inom flera partier. Frågan är långsiktig, men nästa mandatperiod lär den komma upp till avgörande.