På det viktiga EU-toppmötet som börjar i kväll duger det inte för Sverige att luta sig bakåt med attityden att euroländerna får sköta sina egna bekymmer medan vi i upphöjd överlägsenhet tittar på utan egna uppfattningar.
Det behöver ges draghjälp till dem som inser att akuta åtgärder mot bankkriser måste vidtas akut. Tågordningen mellan visioner och akutinsatser får inte vara bakvänd. Riskerna för att finanskrisen blir ohanterlig hade inte vuxit som de nu gjort ifall inte flera regeringar samt EU-kommissionen gång på gång gjort just felsteget att rulla obehagliga beslut i kritiska frågor framåt, och hellre pratat om visioner.
Sparbankskrisen i Spanien kom inte plötsligt. Den har i flera år stått högt på listan över allvarligare stabilitetshot. Först nu, med överhängande risk att den fallfärdiga sparbankssektorn drar hela landets offentliga finanser utför stupet, kan en radikal operation bli av – kanske. Att upp till 900 miljarder svenska kronor satts av från euroområdets gemensamma fonder säger inte att pengarna används för att sätta punkt, ta kontroll över fallfärdiga banker, dela eller avveckla dem och förse livsdugliga delar med nytt ägarkapital. Det enda som hittills gjorts är att skuldsätta Spanien som land med ett väldigt stort belopp vars användning inte är bestämd.
Osäkerheten från sådana outredda krishärdar sprider misstro även mot andra banker och mot flera länder. Akutåtgärder behövs, för Spaniens bankkris, samt med likviditet från Europeiska centralbanken (ECB).
Men sedan? Från franskt och annat håll vill man att euro- eller EU-länder gemensamt löser delar av skuldsatta staters lån och tar borgensansvar för de väldiga belopp som då lånas upp för en gemensam avlastningsfond. EU-rådets ordförande Herman van Rompuy har skickat runt ett papper med delvis ytterst fluffiga visioner om hur ländernas banktillsyn, budgetramar, upp-låningsvolymer och mycket annat skulle beslutas på Europanivå.
På det följer frågan hur EU-länder kan bli trygga mot att andra stater utnyttjar en sådan ordning för att lasta över egna kostnader på andras skattebetalare. Detta är reella problem, de kan inte avfärdas som att den tyska regeringschefen Merkel ser spöken medan hon blundar för andras utsatta läge. Hon tar upp frågor där även Sverige har liknande intressen och rimliga krav. Genomförandet av van Rompuys visioner skulle kräva en omfattande, kontroversiell ändring av EU-fördraget och troligen sådana överlåtelser av faktisk beskattningsrätt att de skulle kräva grundlagsändring i Tyskland – och i Sverige. En debatt kring detta medan akuta krisåtgärder försummas skulle kunna bli fatal.
Det minst orealistiska i van Rompuys skiss är en EU-bankinspektion, med befogenhet att ingripa mot för stort risktagande, att förvalta gemensam insättargaranti samt gemensam sanering av krisbanker. Redan det väcker dock brännande frågor. Kan de som väntas få betala få nog med inflytande för att hindra att förluster mörkas och att ansvarslösa länder missbrukar systemet? Förslaget bör inte i hastigt mod avfärdas. Men det krävs en brutal realism i sakbehandlingen.
Erfarenheten av EU:s tidigare förskönande stresstester av banker, och Spaniens ovilja att erkänna sanningen om sparbankerna, har efterlämnat avsevärda förtroendeproblem.
E n diskussion måste handla om mycket konkreta skyddsmekanismer, inte om sedvanlig dimmig Brysselprosa, med lösliga slagord som ”bankunion”.
Angela Merkel grimaserar ofta över andra regeringars vilja att skicka egna kostnader till tyska skattebetalare. Men hon sitter inte och blundar, reella problem hon ser gäller sådant som även Sverige har alla skäl att se upp med.