De nya statsråd som omges av flest frågetecken är miljö- och energiministrarna. På deras områden är de tekniska och ekonomiska utmaningarna stora. Målkonflikterna har blivit mer allvarliga. Klimatpolitiken kräver ökad takt i avvecklingen av fossila bränslen men samtidigt stora investeringar i att generera och överföra elektricitet.
De gamla låsningarna med hårt motstånd mot kärnkraft eller vindkraft – eller båda – går tillbaka till 1970-talet. Tekniken var då inte på dagens nivå. Klimathotet var inte okänt, men inte heller så överhängande som nu. Ett förtroende behöver byggas upp som möjliggör att det åter blir bredare politisk förankring – och därmed investeringsklimat där vilja kan finnas att riskera många miljarder i satsningar på avancerad teknik.
Det behövs reformer av tillståndsprocesser, så att klimatpolitiskt angelägna byggen, elledningar eller gruvor inte blockeras. Olika slags miljövärden behöver bättre kunna vägas mot varandra – och mot samhällsekonomiska och sociala värden.
Khashayar Farmanbars förutsättningar att bidra till det klimatskiftet i klimatpolitiken är svåra att värdera. Han blev en profil i regional politik i Stockholms län, som regionfullmäktig och kommunalråd i opposition i Nacka. Men företaget han en gång startade efter teknikstudierna i Luleå – och lämnade 2013 för att bli kommunalråd – hade inte med energi- eller miljöfrågor att göra. Det var inriktat på 3D-visualisering.
Han verkar vara ett oprövat kort. Hans förmåga att bidra till uppslutning från näringsliv, fack, vetenskap och miljöopinion är okänd. Men kanske kan han som energiminister göra en konstruktiv insats.
Vad som gjort Annika Strandhäll till miljöminister är än mer av en gåta. Hon kom till socialdepartementet från ordförandeposten i ett av TCO-facken, det för kommunaltjänstemän. Som oerfaren socialminister sattes hon att presidera över den dåvarande finansministern Anderssons besparingar genom regleringsbrev – inom sjukförsäkring och omsorg om funktionshindrade.
Hon är en profilerad debattör på helt andra områden. Hur det ska vara till hjälp för att ge uppslutning och förståelse för ibland omstridda miljöåtgärder återstår att se.
Att Karl-Petter Thorwaldsson till sist blir minister gör att perspektivet från IF Metall inte försvinner ur regeringen med Stefan Löfven. Han kan vara en brobyggare i relationerna till näringslivet – inte minst i dess viktiga roll i klimatpolitiken. Kanske också för möjligheterna att på sikt åter få rimliga relationer mellan Socialdemokraterna och fler icke-socialistiska partier än Centern.
Vad gäller det sistnämnda är den oförändrade ministeruppsättningen i säkerhets- och utrikespolitiken väl så viktig som nyheterna i ministerlistan. Trion Ann Linde, Peter Hultqvist och Hans Dahlgren står för de senare årens svenska säkerhets- och EU-politik, som kommit till med stöd från icke-socialistiska partier, men motarbetats av SD och Vänsterpartiet.
Inte bara synen på finanspolitik och välfärdens grund i arbete innebär en djup klyfta mellan SD och borgerliga, sådana de var före Kristersson, Sabuni och Busch. Detsamma gäller – bland annat – även säkerhetspolitiken. Den högerallians med SD som bildats med M i spetsen är även säkerhetspolitiskt en allvarlig sak.