Centerpartiet har traditionellt utgjort det främsta hindret för ett samarbete mellan de borgerliga och Miljöpartiet. När FP, C och KD samtalade med MP efter valet 2002 var det Centern som till sist tryckte på stoppknappen. Det är Centern som inom Alliansen står för de häftigaste angreppen på Miljöpartiet och riksdagsdebatternas replikskiften mellan C och MP brukar vara de mest infekterade.
De två partierna vänder sig inte till samma väljare – inte riktigt än – men de är ändå lika i självbild och anspråk. Båda profilerar sig i miljöfrågor på var sin sida om blockgränsen, båda vill vara den svenska politikens främsta gröna röst och de gör inbrytningar i varandras starka fästen – Centern i storstäderna, Miljöpartiet i mindre kommuner.
Så alla olikheter till trots är partierna konkurrenter.
Därför var gårdagens inspel från Annie Lööf och partisekreterare Michael Arthursson på Svenska Dagbladets debattsida modigt och framsynt.
De två förespråkade ett utökat samarbete mellan regeringen och Miljöpartiet, och angav områdena. Förutom en utveckling av överenskommelsen om migrationspolitiken hoppas Centern på samverkan med MP om byggande av nya vägar och järnvägar samt reformer av arbetsrätten.
Det är inte helt klart vad lagändringar om turordningsreglerna, som Centern syftar på, kommer att tillföra i ett läge där fack och arbetsgivarorganisationer är på väg att lösa frågorna. Men i övrigt är den samarbetsinriktning som Lööf och Arthursson anvisar inte fel. God vård för papperslösa och asylsökande samt friare regler för arbetskraftsinvandring är god liberal politik. Detsamma gäller försäljningar av statliga företag där det inte finns något naturligt offentligt intresse – SBAB och Telia Sonera – för att i stället lägga pengarna på utbyggnad och upprustning av infrastruktur.
Både Centern och Miljöpartiet har även taktiska skäl för ett närmande. MP har ett intresse av att ta fler steg bort från de röda partierna mot en friare roll. Friheten från blockstämpeln skulle vidga Miljöpartiets väljarbas och en bredare samarbetsförmåga skulle öka dess inflytande.
Centerpartiet har i sin tur ett intresse av att markera självständighet gentemot det stora regeringspartiet samtidigt som Centern behöver luckra upp bilden av sig självt som alliansens högerytter. På den kanten finns få nya väljare.
När allt kommer omkring har både C och MP ett intresse av att få saker gjorda i detta parlamentariska läge. Det är det de blivit valda för.
I regeringsförklaringen efter valet ser regeringen det som ”naturligt att löpande föra diskussioner med främst Miljöpartiet” för att nå breda överenskommelser i riksdagen. En överenskommelse om migrationspolitiken – om än en skakig sådan – finns mellan regeringen om MP. Och nu har regeringens mest motsträviga parti sträckt ut en hand.
Språkrör Åsa Romson uttryckte sig i går positivt om centerinspelet. Men Miljöpartiet bör göra mer, visa verklig vilja till givande och tagande – inte som förra året då MP kastade fram kravlistor och ställde ultimatum.
Sverige förtjänar bättre än två år till av politisk stagnation. Samarbete mellan regeringen och Miljöpartiet är en del av lösningen.