En grundsten för en meningsfull klimatpolitik är att sätta ett pris på koldioxiden. Utsläppen ska beskattas, såvitt möjligt med samma skattesats per ton oavsett varifrån utsläppet kommer. På motsvarande sätt skulle det helst ligga ett pris på andra växthusgaser som borde beskattas i förhållande till hur farliga de är jämfört med koldioxid. De verksamheter som bidrar till utsläpp av metan och dikväveoxid till atmosfären skulle då betala en avsevärt högre skatt per ton än koldioxidskatten.
Verkligheten är mycket mer invecklad. Det är fullt av både tekniska och politiska hinder för att med konsekvens åstadkomma en så här idealisk miljöbeskattning. Men det är ändå värt att hålla målet i sikte. Det gäller inte bara i Sverige. Det skulle vara lättare att nå framgång med internationella klimatförhandlingar om de i mindre grad handlade om procentmål och i högre grad om att alla skulle lova att ha koldioxidskatter på en viss nivå och med bara begränsade undantag.
Samtidigt borde man lova att ta bort de subventioner som ges för att stimulera förbränningen av olja och naturgas, och till användning av el från koleldade kraftverk.
För Sveriges del är uppgiften enklare. Men det är ändå gott om fallgropar, missförstånd och skygglappar när det gäller att se en del betydelsefulla saker. Regeringen har på goda grunder utvidgat det statliga Konjunkturinstitutets arbetsuppgifter, och beställt en årlig granskning av den ekonomiska effektiviteten i energi- och miljöpolitiken. Den allra första av dessa rapporter kom i går, en huvudpunkt är just koldioxidskattens centrala betydelse. Många andra styrmedel kan motverka varandra eller vara onödigt kostsamma i förhållande till resultatet. Ett gemensamt, tillräckligt högt pris på koldioxidutsläppen är den grund som den övriga politiken behöver byggas kring.
Däremot är detta inte tillräckligt. Stora och revolutionerande tekniska genombrott, och mycket dyrbara långsiktiga investeringar i ny teknik, kan ligga utanför räckvidden för vad koldioxidskatters påverkan på företag och konsumenter kan åstadkomma. Det finns en plats för riktade stöd och offentliga investeringspengar.
Ett annat tänkvärt önskemål från Konjunkturinstitutet är att man behöver bli bättre på att få med skogens stora betydelse i beräkningarna.
I Sverige ger det aktiva skogsbruket en nettoökning av virkesförrådet i skogarna som är avsevärd och gör att Sveriges relativt låga koldioxidutsläpp blir ännu mindre. Skogen, lantbruket och transportsektorn har långt större betydelse för Sveriges klimatpåverkan än vad den stora merparten av industrin har. Men medan skogsbruket har en positiv inverkan är transporterna och lantbruket två av huvudproblemen i klimatpolitiken.
Ännu mer värdefullt skulle det vara om de nationalekonomiska effektivitetsbedömningar som nu görs i Sverige kunde slå igenom internationellt. Fortfarande är det så illa att globalt sett betalas det ut sex kronor i fossilförbränningssubventioner för varje krona som betalas ut i stöd till förnybar energi!
Subvention vid pumpen. En bilägare i Qatar, där FN:s klimatkonferens hålls, fyller tanken med kraftigt subventionerat bränsle – ett praktexempel på hur försöken att förbättra klimatpolitiken i en del länder motverkas med vad som i praktiken är subventionerade utsläpp.