I små frågor finns lagom snäva lobbygrupper i näringsliv och fack och andra organisationer. Sådana är intresserade av undantag och favörer. Samhällsekonomisk hänsyn, tillväxt, klimathot eller starka skattebaser har de – i bästa fall – ett förstrött, svalt intresse för. Framför allt vill de inte att deras egna kryphål eller deras eget favoritgodis ska användas för att finansiera det som stärker ekonomin i stort.
Ska de små frågornas bekvämlighet och missnöjespolitik ta för stor plats även i debatten inför vårens och höstens budgetbeslut? En del pekar nu åt det hållet. Snart kommer regeringens ekonomiska vårpropositioner. Där återkommer en del förslag från i höstas som tilläggsbudget för 2015.
De senaste dagarna har ägnats åt det taktiska droppandet av lösryckta bitar. Där har den nya regeringen tagit efter den gamla.
Det har släppts en del strödda skattehöjningar. Vänsterpartiet har fått ha sin dag i värmen, där de ska försöka påstå att deras inflytande är betydande – vilket det i realiteten inte är.
Helheten i vårbudgeten måste bedömas när den verkligen finns på bordet. Men replikskiftena om olika brottstycken tyder på att det kan bli onödigt mycket av de lagom små frågornas frestelser till enkla, invanda budskap.
Det borde finnas vilja och förmåga att förbereda en del större grepp. Förebilder i fråga om ambitionsnivå bör vara den stora skattereformen kring 1990 och den stora pensionsreformen några år därefter.
I stället tycks åtskilliga föredra att göra mycket stor sak av avgränsade, bekvämt blockpolitiska strider – med stöd av lobbyistgrupper i mindre frågor som ROT-avdrag eller bensinskatt. Det finns dessutom många förslag i omlopp från ett årtiondes samlade missnöjespolitik. Sådana kan snarast försämra förutsättningarna för arbete, företagande och folkhälsa.
Å andra sidan har till och med ett par inflytelserika nyckelpersoner i LO och SACO nyligen tillsammans föreslagit riktlinjer för en bred skattereform med – bland mycket annat – sänkta marginalskatter och normalmoms på livsmedel. Deras detaljer kan diskuteras. Allt var inte väl övervägt eller realistiskt. Men en ny öppenhet på sådana håll ger ett läge där det borde tillsättas en utredning av det slaget där konstruktiva personer tillåts att försöka lösa en del stora saker över blockgränsen.
En del partier bör känna särskilt ansvar för att bryta upp de låsningar som hårdnat under senare år. Stefan Löfven borde, trots sin finansministers många begränsningar, inse att allt han står för som facklig ledare och partiledare på sikt hotas om inte skattesystemet kan göras mer positivt för produktion och investeringar. Systemet bör ge mindre förmåner för gamla pengar. Det bör inte som nu hårdbeskatta nya pengar från arbete och företagande.
Bland de fyra tidigare regeringspartierna är KD och C de främsta i att vara inställsamma ombud för olika avdrags- och liknande lobbyintressen. Men Moderaterna som kan ha lärt en del av Anders Borg, och särskilt Folkpartiet liberalerna, borde vara pådrivande och inbjudande för både skattereform och annat över blockgränsen.
Att man ogillar en hel del av det regeringen vill göra på kort sikt betyder inte att man ska uppträda så att man uppfattas som avvisande ifall regeringen vill slå in på en mer konstruktiv kurs.