En 23-åring får ett jobb. 30 av de 40 timmarna utför hen reguljärt arbete och får under de resterande tio timmarna utbildning i yrket. Lönen blir därefter – 75 procent av en ingångslön. Eftersom arbete utförs enbart tre fjärdedelar av tiden är ersättningen rimlig, till och med generös om man jämför med villkoren för studerande i allmänhet.
Det är vad så kallade ungdomsavtal går ut på. IF Metall och Handels har sådana avtal med arbetsgivarna och borgerliga politiker har föreslagit dem i kommuner.
Men här finns mycket missförstånd, ofta medvetna sådana. Jan Björklund (FP) bidrog till det när han i våras förespråkade införande av ungdomslöner i kommunerna, det vill säga anställning av unga mot ersättning under ingångslöner för utförande av ordinarie arbete. Utan utbildning. Utan yrkeshandledning.
Björklund riktade en uppmaning till sina partikamrater i kommunerna att driva frågan. Och eftersom det skedde vid samma tidpunkt som kommunfolkpartisterna motionerade om ungdomsavtal, skedde en sammanblandning av förslagen. De politiska opponenterna, inklusive socialdemokratiska fackförbund, kunde bunta ihop och avfärda alltsammans.
Så låstes debatten av folkpartistiskt trixande och socialdemokratisk illvilja.
Men politisk tuppfäktning är en sak, realiteterna på arbetsmarknaden är något annat. Även offentliga fack och arbetsgivare inser att ungdomsavtalsmodellen är ett bra sätt att öka människors kompetens och förbättra jobbrekryteringen.
I april fattade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Kommunal en principöverenskommelse om två typer av introduktionsanställningar, båda enligt 75/25-modellen. Den ena riktar sig till personer som gått gymnasiets vård- och omsorgsprogram. Den andra vänder sig till dem som står långt från arbetsmarknaden och kanske helt saknar gymnasiekompetens. Detaljerna i avtalen förhandlas nu. Inom kort kommer alltså kommunerna att ha en färdig modell, redo att sjösättas i verksamheten.
Det förutsätter dock att kommunerna är intresserade. Inom industrin har det nämligen inte varit någon rusning. I våras rapporterades att bara några få avtal hade slutits och bara några dussin personer hade genomgått utbildningen, trots att möjligheten hade funnits i över ett år. Å andra sidan har så gott som alla dessa unga fått jobb.
Därför måste kommunerna vara med när ett centralt avtal väl finns mellan SKL och Kommunal. Den politiska signalen till organisationerna måste vara att detta är en bra modell som ska användas. De politiska initiativ till ungdomsavtal som finns i kommunerna redan nu bör därför bejakas, inte avvisas som nu senast i Eskilstuna.
Niklas Frykmans (FP) motion om ungdomsavtal avslogs av kommunstyrelsen med hänvisning till SKL:s och Kommunals principöverenskommelse. Bättre vore om det politiska initiativet behandlades välvilligt – i avvaktan på att parterna presenterar en modell. Den politiska majoriteten får ändå lov att i princip kopiera Frykmanmotionen senare, om majoritetspolitikerna vill bekämpa arbetslösheten och förbättra rekryteringen.