I bästa välmening har en del kommuner åtagit sig att säkra julklappsutdelningen genom att ge särskilda julklappspengar till familjer som får försörjningsstöd. Tanken är god, men problematisk.
Vem vill inte att alla barn, med tindrande ögon får den vita Disneyjul som hör barndomen – eller åtminstone barndomsminnena – till? En jul med förväntningar, glädje, gemenskap och klappar under granen? Hjärtnupna socialkontor runtom i landet har därför gett ett litet extra bidrag, normalt några hundra kronor, för att inga barn ska bli utan julklappar.
Men såvida kommunerna inte delar ut presentkort till särskilda julklappsaffärer finns det ingenting som garanterar att julklappspengarna verkligen går till just julklappar. Avgränsningen är inte heller självklar. Hur länge ska en familj ha fått försörjningsstöd för att det ska anses behjärtansvärt att bistå med extra stöd i december?
Det allvarligare problemet med en sådan åtgärd är att människor i det närmaste omyndigförklaras. De förväntas inte kunna lägga undan en liten slant varje månad för att i december inhandla julklappar till sina barn. Även personer som försörjs av det offentliga, måste normalt anses förmögna att själva sköta sina plånböcker.
De som fullständigt saknar den förmågan, behöver något annat slags insats och blir inte hjälpta av julklappspengar. Är marginalerna å andra sidan så fruktansvärt små att det inte finns utrymme för någon konsumtion utöver det absolut nödvändigaste, måste nivåerna höjas något.
Men en god jul behöver inte kosta så mycket. Den traditionella julmaten är inte dyrare än annan mat och julmusten betydligt billigare än Coca Cola. Gemenskap och lekar är gratis, Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson kostar inget utöver tv-licensen. Också billiga julklappar kan vara roliga att leka med.
Julklappspengar har mer med det gamla Fattigsverige än med den moderna välfärdsstaten att göra. Människor ska inte stå med mössan i hand, niga och bocka i tacksamhet över allmosor. De som av olika skäl, under kortare eller längre perioder behöver hjälp med sin försörjning, ska få vad de behöver, utan att antas själsligt oförmögna att själva disponera pengarna och planera inköpen.
Socialkontoren talar inte om för människor hur mycket av försörjningsstödet som ska gå till vinterskor, schampo eller grönsaker. Det vore förödmjukande och förminskande. På samma sätt förhåller det sig med öronmärkta julklappspengar.