Missvisningen i Visby

Efter åtta dagars Almedalsvecka är det bara att konstatera. Verkliga, ofta svåra, vägval eller möjligheter till stora, breda reformer har inte satt sin prägel på veckan, i vart fall inte så att de synts nämnvärt hos oss inne på fastlandet.

utspel Visby.jpg

utspel Visby.jpg

Foto: Fotograf saknas!

Ledare2015-07-06 04:00
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Tvärtom har de taktiskt tillrättalagda utspelen åter dominerat bilden i Visby – ofta sådana utspel där allt ska kännas positivt, utom för sådana som en del partier eller intressegrupper gärna ser som slagpåsar.

Stora resultat i politiken uppnås på ett helt annat sätt, genom nya grepp, där man samtidigt gör trevliga och mindre trevliga saker, men sammantaget ger investeringar, arbete och utbildning nya drivkrafter och stimulerar det som ger goda cirklar och självförstärkande framsteg. Sådana förändringar går inte att presentera som gottpåsar – och än mindre som missnöjesstimulantia för missnöjesorganisationer.

Sådana reformer bygger nästan alltid på en vilja att uppoffra en del för att få annat att bli bättre. De underlättas nästan alltid också av att diskussion leder fram till att reformviljan vidgas och överskrider partilinjer och blockgränser.

Är det endast, eller ens i första hand, partiernas och partiledarnas fel att en sådan veckolång övning som Almedalen så ofta ger en så missvisande bild av politikens sakfrågor och skiljelinjer? Nej, det är inte rättvist att se det så. I hög grad drar även en del ledande riksmedier politiken åt det taktiska, det förenklade och det konfliktmässiga. Många av de sämre intresseorganisationerna drar åt samma negativa håll. (Se Signerat i fredags, om mediebeställda, snedvinklade och fördummande "opinionsmätningar" – det har varit flera sådana fall den senaste veckan.)

Almedalen har alltså, ännu en gång, gett ett felaktigt intryck av vad svensk politik faktiskt har presterat – och åter skulle kunna prestera – av reformkraft. Sverige har ju, från omkring 1989-90 och fram till ganska nyligen, lyckats vända flera av de tidigare allvarligt negativa trenderna och blivit ett föredöme i Europa, med bättre resultat än nästan alla andra om så skilda saker som andelen i yrkesarbete, statsfinanserna, koldioxidutsläppen från produktionen, hållbarheten i pensionssystemet och befolkningens hälsotillstånd.

Ett onödigt överbetonande av skiljelinjer och motsättningar mellan mer seriösa partier är alldeles extra felriktat i ett läge där inget block kan få majoritet självt för någon reformpolitik och där all reformpolitik kommer att saboteras av ytterlighetspartier som SD och V – ifall andra inte samlar sig till att lösa fler frågor med majoriteter som liknar de bakom pensionsreformen och tidigare skattereformer.

Några mer tänkvärda perspektiv har ändå skymtat. Det har inte saknat intresse att statsminister Stefan Löfven och förre vice statsministern Jan Björklund båda ägnade en del av sina tal åt att människor på olika sätt behöver ta eget ansvar och göra egna ansträngningar. Det går inte att ensidigt vänta sig att bli "curlad" av staten och skyddad mot krav och ansträngningar: I en föränderlig värld behövs förutom god arbetsmoral också ett ansvar för att vid behov själv läsa vidare, driva nya företag eller förkovra sig i nya yrken. Och man måste se upp så att inte välmenade skyddsregler utformas fel, så att de slår snett och blir bekväma för dem som är mer etablerade men samtidigt stänger andra ute – och på så sätt ökar klyftor i stället för att minska dem.

Under politikens sommarlov är detta något att fundera mer över. De mer seriösa partierna bör sedan göra hösten till något mer konstruktivt än mycket av det gångna riksdagsåret varit.