Symbolhandlingen, att släcka lampor, förändrar stadsbilden världen över under en timme, vetskapen om att miljontals människor över hela världen gör samma sak, skapar en speciell känsla. Och det är både gratis och lätt att delta i manifestationen – man behöver inte ens gå hemifrån.
Syftet är att utöva påtryckningar mot politiska makthavare, att ge dem mandat att fatta nödvändiga beslut för klimatet. Hur framgångsrik strategin är återstår att se.
Den faktiska energibesparingen av Earth Hour är försumbar. En mörk timme mot årets övriga 8 760 upplysta timmar förändrar väldigt lite.
Och symboliken är problematisk. Även om initiativtagaren, Världsnaturfonden, inte förklarar dess betydelse, går associationerna i fel riktning. Som om framtiden och den hållbara utvecklingen kännetecknas av mörker och isolering. Det finns ett stråk av utvecklingsfientlighet i detta slags manifestation.
Släck lampan, sluta konsumera, flyg mindre. Det är den sortens uppmaningar som visserligen kan tilltala oroliga samveten men som inte bidrar till ökat välstånd i världen. Hållbar utveckling handlar inte om att vända utvecklingen bakåt, men att styra in den på rätt spår. Smartare och effektivare energianvändning är en viktig del av det. Men att mörklägga städer har inte mycket med vare sig hållbarhet eller utveckling att göra.
Elektriciteten är en av mänsklighetens stora landvinningar. Produktionskapaciteten ökade kraftigt med den upptäckten. I och med möjligheten till brandsäkra lampor, minskade de förödande stadsbränderna kraftigt.
Världsnaturfonden vill gärna marknadsföra Earth Hour som en global manifestation för klimatet. Men för människor som är så fattiga att de inte ens har en glödlampa i taket, än mindre kan laga mat i en elspis, framstår nog det här tilltaget som absurt, på gränsen till smaklöst.