Inriktningen på fortsatt regeringssamverkan med Socialdemokraterna är entydig. Beredskapen att ställa in sig i ledet, till och med i flyktingfrågorna, är klargjord, inte minst genom det nya språkröret Isabella Lövin.
Sedan det blev oreda i MP har både S-ledningen och MP-ledningen ansträngt sig för att betona att MP haft viktiga framgångar i regeringsarbetet, särskilt i miljö- och klimatfrågor. Det budskapet behövs för att inte samarbetet ska falla sönder. Men de minskningar av koldioxidutsläppen som verkligen åstadkommits är obetydliga, jämförda med den ökning av de klimatskadliga utsläppen som sker om MP vinner framgång i sin centrala fråga, att få stänga minst fyra och helst tio kärnkraftverk.
Så kan MP-kongressen i Karlstad sammanfattas. Men det parlamentariskt betydelsefulla den närmaste tiden är ju att MP kan sätta sig med statsminister Stefan Löfven, och vara en skakad men ändå fullt förhandlingsduglig part. De kan få nya statsråd utsedda och kanske byta en del statsrådsposter mot andra.
Vilka som i realiteten blir de ledande i MP kan bedömas först med tiden. Vilka de nya statsråden blir kan där betyda mycket.
Ett par saker är ändå tydliga. Partiledningen skyddades av att MP numera hör till de partier som tar upp hela bredden av frågor bara på varannan kongress. I Karlstad var dagordningen inskränkt till vissa internationella miljö- och andra frågor, till stadsbyggnadspolitik och till organisatoriska beslut.
Sådant som brunkolen i Tyskland och värdlandsavtalet med Nato kunde inte komma upp till omröstning. En mätare på den radikalare interna oppositionens styrka var dock en motion om ett nytt "fredsdepartement" i regeringen. Den var avsevärt flummig, men hade betytt ett underkännande av den försvars- och säkerhetspolitik, med Natosamarbete, som S och MP i regering bedriver tillsammans med oppositionspartier.
Genom en rad snälla, men i sak verkningslösa skrivningar lyckades partistyrelsen i en "kompromiss" klara voteringen med 140-95. Bakom motionen stod sju sittande riksdagsledamöter med den utrikespolitiske avvikaren, riksdagsman Valter Mutt i spetsen, en hel räcka tidigare riksdagsledamöter och språkrör, sju partidistrikt och 44 lokalavdelningar, däribland de i Strängnäs och Katrineholm. Minoriteten i MP är relativt stor, men alltför fluffig för att kunna åstadkomma särskilt mycket.
Värre för MP är självmotsägelsen i klimatpolitiken. Man säger både att kärnkraften ska stängas av och att Sverige och andra länder snabbt ska röra sig till att bli fossilfria. Det första är den fråga MP bildades för att driva, men det är uppenbart oförenligt med det senare.
Tyskland borde ha en annan energipolitik, där de med miljöskatter och på andra sätt avvecklade brunkolseldningen. Tyskland har tvärtom, under applåder från MP, beslutat att snabbstänga kvarvarande kärnkraft. Den kolbaserade elkraft de gynnar står beredd att via den internationella elhandeln ersätta all den ström från Ringhals och Oskarshamn som MP nu ser fram mot att få avstängd.
Talet om "fossilfritt" betyder i själva verket att öka utsläppen. Krav på att behålla ägandet av Vattenfalls brunkol betyder inte att eldningen upphör utan att den fortsätter enligt tysk energipolitik. Men när nedläggningarna till sist ändå framtvingas betyder svenskt ägande att det nästan tio gånger större Tyskland kan vältra över mångmiljardbelopp i omställningskostnader på lilla Sverige. MP:s våndor denna vår är små jämfört med att deras energipolitik inte hänger samman.