I Tyskland är det ju inte ovanligt. De har haft regeringar av socialdemokrater och grönvänster, på förbundsnivå och i delstater. I helgen blev det en till, i den stora delstaten Niedersachsen.
Den borgerliga koalitionen hade varit svårt nederlagstippad, men lyckades hämta sig och förlorade i slutändan med ett enda mandat.
Den gröna vänstern som motsvarar MP ökade mest. Den röda yttervänstern, partikamraterna till Sjöstedt med arvtagarna till DDR-diktaturen, åkte ut helt.
Piratpartiet misslyckades alldeles. Högerytterpartier som motsvarar SD föll platt. I Tyskland är man vaccinerad, minnet lever av vart sådant kan leda.
Socialdemokraterna gick framåt. Borgerliga CDU tappade röster. Deras lilla liberala koalitionspartner som efter inre splittring fruktat en brakförlust klarade sig i alla fall och ökade en del. Resultatet fördjupade regeringen Merkels bekymmer. Vänsterblockets stärkte greppet över förbundsrådet – den ena delen av tvåkammarparlamentet, där delstatsregeringarna är företrädda.
Tyskland är ett viktigt land för Sverige, på många sätt. Men till det intressanta hör också jämförelsen av regeringsalternativen. Kombinationen av socialdemokrater och grönvänster tycks inte bara bli ny regering i Niedersachsen och ett av huvudalternativen efter nästa förbundsdagsval. Det är ju just detta som tonar fram som möjligt regeringsunderlag även i Sverige, om mandaten skulle räcka till det 2014.
Vad skulle den kombinationen kunna ha för gemensam politik? En regering har ju många gånger fler konfliktämnen än vad som finns i en kommun, där samstyre i olika kombinationer är lättare.
Ser man bakom de skyddande rökridåerna av rutinförbannelser mot fyrpartiregeringen är det svårt att begripa hur en S+MP-regering över huvud taget skulle hänga ihop.
Den mångårige Metallbasen Löfven och de vänster-lutande frasmakarna Fridolin och Romson verkar vara en mer än vanligt omaka kombination.
Verkstadsgolvens och gruvornas man mot raka motsatsen. Personskiftena efter valet 2010 har kraftigt vidgat klyftan mellan ledningarna i S och MP.
I Tyskland blir effekten inte fullt så konstig som den skulle kunna bli här. Dels har inte bara kärnkraftsnedläggning, med åtföljande bevarande av brunkolsverk, utan även Tobinskatt på finansiella transaktioner blivit borgerlig regeringspolitik.
Att det liberala FDP tvingats krypa och kräla inför dessa Merkelska tilltag har förvärrat FDP:s annars självförvållade problem, som har att göra med både personliga konflikter och att partiet saknar den socialliberala stadga som Folkpartiet liberalerna har i ett inte alltid välvårdat arv från Bertil Ohlin.
I Tyskland fick också de gröna under den tidigare Schröderregeringen lära sig att stå ut med en del uppstramningar av socialförsäkringar och andra välfärdssystem – på ett sätt som skulle vara mer plågsamt i MP.
Inga koalitioner undgår spänningar, alla har besvärliga frågor att kompromissa i. Men Löfven och Fridolin går utanpå det mesta.
Om socialdemokratin ska göra sig själv så vänstergrön att den går bra ihop med Fridolin kommer Löfven att få sluta att vara Löfven, och få stora problem med hemmabasen i Metall.