Trots allt större erfarenhet, och trots insikten om hur det ser ut i länder där offentliga sektor och skattesystem inte reformerats, lever myten ändå kvar.
Regeringarna har växlat, Göran Persson hann vara både finans- och statsminister. Men oavsett vem som styrt har den successiva reformpolitik som på gått sedan omkring 1990, och som räddat Sverige från att bli ett nordligt Grekland eller Italien, mötts av ett ständigt klagande om "högerpolitik".
Men den förändring som tog fart kring 1990, efter några ansatser ett knappt årtionde tidigare, är i själva verket ett alternativ, för att inte säga en motsats, till det slags högerpolitik som förknippas med Reaganåren i USA, med högerekonomer som Milton Friedman och med Timbropropagandan i Sverige. I stället för att bryta med välfärdssamhället har vi i Sverige satsat på att stärka näringslivet och skattebaserna och reformera trygghetssystemen.
En hel del v detta har påbörjats först på senare år – och annat som återstår att göra. Den genomgående linjen är i alla fall att när Sverige brutit med inflationssamhället, sänkt inkomstskatterna på arbete, släppt fram mer konkurrens och alternativ, effektiviserat offentlig sektor och skaffat sig ett hållbart pensionssystem så har verklig högerpolitik nästan alltid förkastats.
Undantagen är främst hur sänkningen av fastighetsskatten gjordes och vissa inslag i hur A-kassan fått utvecklas.
Även fortsatt reformpolitik, såsom att fullfölja uppryckningen av skolan, att göra om bolagsbeskattningen och helst också ersätta den fortfarande skadligt höga arbetsbeskattningen av bland annat näringslivets nyckelpersoner med andra skatter, är i själva verket reformer utan högerpolitik.
Verklig högerpolitik hade varit att reducera ATP till en grundpension, att låta icke-kommunala skolor ta ut terminsavgifter, att ersätta landstingen med försäkringsbolag och att ge upp alkoholpolitiken.
Verklig högerpolitik är att, som det blivit i USA, ha stora kryphål i skattereglerna och skattefria kapitalinkomster för de verkligt rika. De inslag av sådant som Sverige fått har antingen varit följder av gynnandet av belånade fastigheter eller räntesnurror i storbolag och möjligheter för vissa privilegierade höginkomsttagare att omvandla verklig arbetsinkomst till fiktiv kapitalinkomst. De senare avarterna har den nuvarande regeringen inte infört utan ärvt från S-tiden, och nu angripit med olika skärpningar som ska stoppa skatteflykten.
Redan Olof Palme råkade röra ihop en politik för bättre offentliga finanser med högerpolitik av Milton Friedman-modell. Detta framgår bland annat i Kjell Östbergs stora biografi. Misstaget den gången gjorde att den första ansatsen kring 1981, till vad som sedan blivit svensk ekonomisk politik, stoppades – och i stället kom 90-talskrisen. Men att som Olof Palme ha gjort en felbedömning för drygt 30 år sedan är en sak. Att i dag, när så mycket mer erfarenhet finns, upprepa misstagen och bevara dem som en omhuldad myt är värre.
Nej, välfärdssamhället kan bevaras just genom att reformeras – och med låg inflation, arbetsvänliga skatter och stark marknadsekonomi. Detta är inte högerpolitik.