Uppgiften är svårare och insatserna högre än under de tidigare fyra Trumpåren. Den här gången har han börjat med ett slag mot världshandeln med höga tullar, delvis redan i kraft och i andra delar vilande medan handelsförhandlingar pågår. Hans djupa ovilja sedan årtionden – mot alla USA:s viktiga allierade i Europa och Asien – finns kvar, en risk för NATO:s sammanhållning och trovärdigheten i avskräckningen mot rysk aggression.
Förra gången hade han ministrar och andra medarbetare som bidrog till att dämpa eller förhindra olika hugskott. Då var också kongressen en stabiliserande faktor, bland annat genom en rad senatorer för det republikanska partiet. Så är det inte nu. Trumps flygel i partiet har ett sådant grepp om kongressen att den inte på allvar försöker hävda sin egen plats i konstitutionen. Snarare är dess republikaner en hejaklack för radikal utvidgning av presidentmakten gentemot kongress och domstolar.
Medan förre norske statsministern Jens Stoltenberg skickligt lyckades hålla ihop Natosamarbetet och klara relationerna direkt med Trump är nu uppgiften för hans efterträdare, Mark Rutte från Holland, långt mer besvärlig. Det har varit påfallande hur Rutte, i en del offentliga framträdanden vid det onekligen framgångsrika Natotoppmötet i Haag, uppträdde svassande och inställsamt mot Trump, med ganska grovt smicker. Det är så Trump vill att hans anhängare hemma i USA ska tala till och om honom.
Bör nyhetsförmedlingen – eller politiker i de europeiska Natoländerna – klandra eller håna Rutte för detta? Nej, både Rutte och den svenska och många andra regeringar gör nog klokast i att ta Trumps psykologi som den realitet den är, koncentrera sig på att nå resultat och mildra skadorna i sakfrågorna. Det gäller militär såväl som tullar, liksom de risker för finanskriser som följer med Trump.
Av detta följer att det är rimligt att ha ett mått av överseende med att de mest ledande politikerna i länder som Sverige uppträder diplomatiskt och undviker att offentligt säga en del av de sanningar som verkligen kan sägas om Trump själv, hans privatekonomiska kryptoaffärer och hans hänsynslösa försök att undergräva rättsstaten och hota och skrämma andra i USA.
Men så mycket viktigare är att vare sig nyhetsförmedlingen eller den kommenterande journalistiken anpassar sig, och viker undan i stället för att granska och upplysa om de metoder och de värderingar som Trump och hans anhängare – inom och utom USA – står för. En särskild risk är att Trumphögerns metod att dränka nyhetsförmedling och kritik i en flod av osanningar, smädelser, filmklipp och tramsnyheter kan slå igenom och sudda till nyhetsförmedlingen. Inte minst de svenska kvällstidningarna har här orsak till mer eftertanke och uppmärksamhet.
Dessutom bör det inses och belysas att Trumphögern fått beundrare och eftersägare, i ytterhögerpartier och deras svans i "sociala medier" i en rad europeiska länder, liksom i Israel.
Den krets av partier som mest frotterar sig med republikanernas högerflygel, och de som särskilt fått beröm av exempelvis vicepresidenten Vance, sammanfaller till stor del med Vladimir Putins främsta medlöpare i europeisk politik.