Nämndemän däremot är – och har i århundraden varit – den folkliga motvikten mot att domstolarna blir maktredskap för en begränsad ämbetsmannaklass. Så har det undvikits att domstolarna blivit misstrodda av stora grupper laglydiga medborgare.
Detta är något att slå vakt om. De politiska partierna har – numera med ett uppseendeväckande undantag – tillsammans varit angelägna om att vårda nämndemännens viktiga uppgift. Det har varit självklarhet och hederssak att när förslag till nämndemän bereds så ska alla de kvinnor och män som ges uppdraget ha omdöme och rättskänsla, så att de kan vara betrodda att delta i dömandet i en rättsstat.
Att SD-partiet på en del håll uppträtt på motsatt sätt och, som avslöjats i Expressen, nominerat nämndemän hämtade från partiets kadrer av förbittrade och fördomsfulla nätsoldater, är inte överraskande. Partiledningens propagandister har ju angett tonen för nätsoldaterna.
Men det är inget skäl att slänga alla de andra, de hederliga och mot rättssamhället lojala nämndemännen, överbord.
Däremot är det skäl att inte gå till val utan att ha gjort mer allvar av en paragraf som brukat tas som så självklar att den ansetts fungera redan genom enigheten om grundläggande värderingar. Rättegångsbalkens 4:e kapitel, § 6, säger att "till nämndeman får endast den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget". En hel rad som utsetts efter att ha nominerats av SD borde alltså respektive fullmäktige, efter bättre valberedningsarbete, kunnat vägra att utse.
Att vara nämndeman är alltså ett förtroendeuppdrag, fast av helt annat slag än uppdrag i politiska nämnder. Att fullmäktige i kommuner och landsting utser nämndemännen betyder inte att de agerar i domstolarna utifrån partiståndpunkter. Valet på kommunal nivå innebär i stället främst att lekmännen i domstolarna har förankring i olika samhällsgrupper, inkomstskikt och yrken. Partierna har ju sina rötter i olika delar av väljarkåren.
Yrkesdomarna har den ledande rollen i domstolens överläggningar och beslut. Men de har makten att avgöra bara så länge de kan motivera vad de vill göra så väl att de övertygar tillräckligt stor del av nämnden. Detta krymper utrymmet för slarv, men också för det slags sociala enögdhet som kommer av skillnader i samhällsställning och utbildningsbakgrund.
Det har blivit en mycket fast sedvänja att partierna nominerar nämndemän proportionellt, och att de sedan väljs under enighet. Men det är som med vice talmän i riksdagen. Det är sedvänja, inte bindande lag. Det finns ingen laglig rätt till proportionell andel av dessa uppdrag
Andra fullmäktigegrupper kan och bör dra konsekvenserna när det visar sig att SD missköter sig och utser en del av sina nätsoldater – personer som inte kan väntas uppträda objektivt i skuldfrågor, och som kan bli tillhyggen i de kampanjer som ämbetsmannaväldets ideologer driver mot nämndemännen.
Dessa ovärdiga nämndemän är framför allt ännu ett skäl för väljare att genomskåda vad SD står för. Men de ska inte bli förevändning för att förvandla domstolarna till ensidiga utflöden av ämbetsmannaklassen.