Runtom i världen är det förenat med stor fara att delta i liknande evenemang. På senare år har vi fått ett flertal rapporter om hur demonstrationer och festivaler, inte minst i det forna östblocket, förbjuds av myndigheterna, eller attackeras. På väldigt många andra håll, i Asien och Afrika, är det av säkerhetsskäl otänkbart att överhuvudtaget vara öppen med homo- eller bisexualitet. Också här i Sverige är hoten om våld och diskriminering högst verkligt.
Mot bakgrund av detta är det bedrövligt hur demokratiskt sinnade politiker och debattörer i ambivalens, eller direkt avsky, drar sig undan denna manifestation för alla människors rätt till liv, frihet och likabehandling
En strategi är att kritisera de lite ekivoka inslagen och ta avstånd av den anledningen. Så gjorde den konservative krönikören i Svenska Dagbladet, Roland Poirier Martinsson härom månaden när han skrev att "borgerligheten" anser att sex hör till den privata sfären och inte ska diskuteras eller exponeras offentligt.
Riksdagsledamoten från Göteborg, Annelie Enochson (KD) använder samma argument, om än i vulgariserad form. Hon skrev förra året på sin blogg att det är fel att skattepengar används till att "hylla dekadensen som följer i Prides spår". Hon ogillar också löspenisar och ekivoka budskap. I år har Enochson beklagat att KD-distriktet i Stockholm deltar med ett tält och ett seminarium och tror att det kommer att skrämma bort de återstående kärnväljarna.
Det gör förstås inte så mycket om Enochson inte heller detta år tågar med i Prideparaden. Men det är viktigt att poängtera att hennes bild av evenemanget som bara flärdfull exhibitionism är grovt felaktig. Säkert kan en del av uttrycken, särskilt i paraden, uppfattas som provocerande. Men Pride är så mycket mer.
Årets program svämmar över av allvarliga frågeställningar som behandlas på seminarier och i workshops av olika slag. De handlar om att våga komma ut, om våld i samkönade relationer, om att leva med HIV, om människor som flyr undan förtryck och förföljelse på grund av sin sexuella läggning, om religion och sexualitet, om monarkin och heteronormen, om män som våldtagits av män, om situationen för sexuella minoriteter i till exempel Turkiet eller Zimbabwe, om hur rörelsen ska undgå att användas för främlingsfientliga syften, om HBTQ-politik för äldre, om hur Vatikanen kan påverkas, om ifrågasättande av tvåsamheten, eller villkoren för forskningen. För att lyfta fram ett litet axplock.
Inte allt som sägs och görs på Pridefestivalen är smakfullt och prydligt. Men det är det sällan när gränser tänjs. När människor utforskar hur samhälle och strukturer formar och stundtals begränsar individer, när spelplanen vidgas och rörelsefriheten ökar. För alla.