Fotot har kablats ut över världen. Jihad Misharawi, nyhetskanalen BBC:s medarbetare i Gaza, gråter medan han håller sin döde son, elva månader gammal, invirad i ett lakan. Sonen dödades när hans hus i Gaza City träffades av en israelisk missil i onsdags. Misharawis svägerska miste också livet och hans bror skadades allvarligt.
Ett annat foto som fått lika stor spridning föreställer fyra döda små barn, varav en pojke på knappt ett år, som ligger i en moské under gårdagens begravning i Gaza City. De tillhör familjen Daloo vars nio medlemmar dödades i ett flygangrepp i söndags. Enligt Israels militär misstogs deras hus för ett som tillhör en ledare i Hamas. Så är det säkert. Frågan är bara vilka andra döda barn som ingick i den israeliska kalkylen i attacken mot Hamasledaren.
Våldet har skördat civila offer även i Israel. I onsdags dödades två kvinnor och en man i staden Kiryat Malachi när deras hus träffades av en raket avfyrad av terrorister i Gaza. Spädbarn skadades i dådet.
Människor far illa på båda sidor av konflikten. Men en försvarsmakt i en demokrati förväntas leva upp till högre krav på civiliserat uppträdande än terrorgrupper.
Som många gånger förr har Israels svarat på raketbeskjutning från Gaza med oproportionerligt våld. De israeliska flygangreppen, ofta riktade mot tätbefolkade områden, hade fram till i går dödat nära hundra personer varav många civila.
Detta dödstal stiger kraftigt om Israel beslutar om markoffensiv. Den israeliska organisationen Breaking the silence, som samlar vittnesmål från israeliska armé- veteraner, publicerade en rapport efter den förra offensiven mot Gaza 2008-2009. I rapporten presenteras en enkel logik bakom de många civila offren. Israels armé kan inte överraska motståndaren med val av tidpunkt och plats för markinvasionen. Det enda trumfkortet, om man vill spara israeliska soldatliv, är överlägsen eldkraft som ibland innebär att hela bostadskvarter jämnas med marken vid framryckning.
Den humanitära aspekten är inte det enda skälet till varför Israel bör avstå från en invasion av Gaza. Storskaligt våld mot palestinierna är kontraproduktiv. Varje dödad barn, kvinna, åldring ger Hamas och de andra terroristerna ett antal nya rekryter.
Det massiva israeliska våldet skadar Israels anseende i omvärlden samtidigt som Hamas ställning i Palestina och i regionen stärks. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas försvagas däremot. Under ett antal år har han från sin bas på Västbanken bedrivit fredens politik och lovat att Palestina under hans ledning aldrig får se en ny Intifada.
Han har personligen avstått från anspråken att återvända till sin familjs hemstad Safed i Israel och därmed tagit ett viktigt steg tillbaka i frågan om de palestinska flyktingarnas återvändande till Israel. Samtidigt har Abbas med diplomatins hjälp sökt stärka sin nation genom ansökan om medlemskap i FN.
Omvärlden bör stödja denna palestinska kraft. De länder som ännu inte erkänt staten Palestina, däribland Sverige, bör snarast göra det.