Den som inte vill titta ser inte mycket. Men till sist tycks en del fond- och försäkringsförvaltare ha insett att deras placeringar i Lundingruppens aktier kan kladda ner varumärken. I förrgår fick ett av Lundinbolagen hålla möte för nervösa kapitalförvaltare.
Några av dessa begärde utredning om vad Lundins gjort i Sudan. Det var så dags. De kunde begripit för flera år sedan, om de velat.
Företagsgruppen – där Lundin Petroleum och Lundin Mining är två bolag av många – är ingen vanlig företeelse i svenskt näringsliv. Den har en exceptionell historia av nära affärsrelationer och beroendeförhålladen till svårartat grova diktaturer. Bland dessa finns en hel rad förtryckarregimer med förment ”proggig”, västfientlig hållning, något som nog bidragit till att oviljan att se vad Lundins hållit på med spritts även på helt andra håll än kapitalmarknaden.
Om de som ogärna tittar ändå måste öppna gluggarna kan ju närsynthet vara bekväm. Folksam, AMF och andra har efter åratal av ointresse frågat efter utredning om ett bolag i ett land, i och för sig den mest uppmärksammade av de Lundinska relationerna till förtryckarregimer. Det var i Sudan Lundins började arbeta ihop med regimen under dess blodiga framfart i södra delen av landet.
Det pågår en svårgenomförbar brottsutredning: Har några i styrelse och företagsledning i ett Lundinbolag var så medskyldiga till övergrepp att de personligen kan åtalas i Sverige? Utgången av prövningen är svårbedömd.
Men ägarsamarbetet med Sudan under de omständigheter som var allmänt kända då det hände borde varit fullt tillräckligt för att göra Lundins omöjliga både hos fondförvaltare och i andra sammanhang. Av två oljelicenser i Sudan såldes en och den andra hade Lundins kvar i direkt ägarsamverkan med regimen. Sudans statsmakt och Lundins var viktiga delägare i samma bolag.
Så höll det på medan regimen lät utföra massmorden på icke-arabisk, svart bondebefolkning i Darfur. Lundins var inte ensamma. Malaysias statliga oljebolag och Österrikes statskontrollerade OMV samarbetade med Sudans härskare.
Lundin s är en härva av många bolag. Samarbetet med förtryckarstaters härskare är utspritt på flera bolag i den svåröverskådliga gruppen, där mycket av ägarstrukturen dolts i skatteparadis. Lundins har satsat på kopparutvinning i Eritrea, och på att ge den regimen en inkomstkälla, utan hänsyn till att den krossat all fri press och spärrat in bland annat en svensk medborgare, Dawit Isaak.
I Syrien vecklade Lundins in sig med Assad- regimen, utvecklade ett oljefält och sålde det till ett kinesiskt statsföretag. Så först fick Syriens korrupta regim en intäktskälla. Sedan fick den fördelen av förstärkta affärsrelationer med en vetoförsedd stormakt.
Folksam och andra får besvära sig att se helheten om de inte ska bli bortskojade en gång till av Lundins mediestrategi. I den ingår att gnälla över att det skulle pågå en kampanj mot dem. Motsatsen har varit fallit. Fakta har varit kända, och omskrivna bland annat i Eskilstuna. Men det har rått närmast krampaktig tystnad på åtskilliga håll.
Många i politiken har skyggat för hela frågan när de insett att Carl Bildt satt i styrelsen för två Lundinbolag. Övrigt näringsliv har tigit som muren. Facket har hållit tyst. I pressen har det förekommit svassande, krypande intervjuer utan ens försök till kritiska frågor – rekordet har självaste Dagens Industri.
Den Lundinska företagsgruppen är en pinsamhet och en belastning för näringsliv och kapitalförvaltare, men inte bara för dessa.