I tisdags träffade Finlands president Sauli Niinistö sin ryske motsvarighet i Moskva. Putin gav åter prov på sin maktfullkomlighet. På en kort presskonferens efter mötet fick Putin en fråga om vad han vill säga till de finländare som oroar sig för den ryska upprustningen och ökade militära närvaron i Östersjön. Putins svarade att Ryssland alltid kommer att reagera på nya hot i landets närhet och hävdade att det är Nato som närmar sig Rysslands gränser och inte tvärtom.
Avslutningsvis varnade den ryske presidenten: "Finlands bästa garanti för säkerhet är fortsatt neutralitet." När Rysslands Sverigeambassadör, Viktor Tatarintsev, intervjuades i torsdagens DN var budskapet likartat: "Det land som går med i Nato måste vara medvetet om vilka risker det utsätter sig för."
Det finns ingen rim och reson bakom dessa yttranden.
Det är svårt att se på vilket sätt Nato skulle utgöra ett hot mot Ryssland. Sedan Putin grep makten 1999 har nio europeiska stater blivit medlemmar i Nato, varav tre – Litauen, Estland och Lettland – har landgräns mot Ryssland. Inget av dessa länder har på egen hand eller med hjälp av sina allierade i försvarsorganisationen utvecklat någon offensiv kapacitet att tala om.
Natos pågående övningar i Europa, som är en reaktion på Rysslands krig i Ukraina, visar rent av att den defensiva kapaciteten i dessa stater inte har varit, och sannolikt fortfarande inte är, anpassad för att stå emot ett konventionellt anfall österifrån. För att inte tala om beredskapen för den hybridkrigföring som Ryssland bedriver i Ukraina.
Försvarsutgifterna ger samma bild. De europeiska Natoländerna har efter Kalla kriget hållit dessa på ett absolut minimum, under tiden som Ryssland under Putin har ökat finansieringen av försvarsmakten och rustat upp.
Inget Natoland eller något annat land utmed Rysslands östra gräns har några territoriella anspråk på Ryssland. Och det är omöjligt att se ett scenario där exempelvis Finland, understött av bland andra USA, Frankrike och Storbritannien, skulle inleda ett anfallskrig mot Ryssland för att, säg, återerövra Karelska näset.
Nej, det ryska resonemanget handlar snarare om att man ser sina egna, nyväckta stormaktsambitioner som hotade. Det är trots allt Ryssland och inte västländerna som, i strid med internationell rätt, har ockuperat delar av en grannstat. Det är även i Ryssland som de auktoritära tendenserna har vuxit och demokratiska fri- och rättigheter förtrampas. Mot bakgrund av den utvecklingen är det naturligt för omkringliggande länder att känna oro.
Den ryska regimen spär på den oron genom yttranden som ovanstående om den finländska och svenska alliansfriheten. Vad Putin och hans hejdukar säger mellan raderna är att Ryssland inte tolererar att länder som Finland och Sverige stärker sin försvarsförmåga. Snarare vill man se att den hålls på en lägre nivå.
Något omedelbart militärt hot mot vare sig Finland eller Sverige föreligger i dagsläget inte. Men senare års utveckling i Ryssland ger skäl till vaksamhet inför vad som kan komma. Därmed växer också relevansen för ett fullvärdigt Nato-medlemskap.
I väntan på den dagen bör sanktionerna mot Ryssland och stärkandet av den egna försvarsförmågan fortgå. Det är det enda språk som Putin begriper.