Man kan argumentera för att regler ska ändras. Men man kan inte som Beatrice Ask tycks göra anse att de inte ska gälla alls om de inte passar hennes egen dagordning.
Sörmlands landshövding Beatrice Ask kommer att sluta när hennes förordnande går ut den 31 mars. Det borde ha varit en ganska odramatisk nyhet – om det inte vore för Ask själv.
Den 68-åriga landshövdingen tar tillfället i akt att rasa mot ålderismen i samhället. Det finns i och för sig många goda skäl till det. En person blir inte inkompetent för att den är över 65 år. Den som har kraft, ork och vilja att fortsätta att jobba borde få göra det. Den demografiska utvecklingen gör att färre ska försörja fler. Ju fler som därför väljer att jobba efter 65 borde ses som en viktig och välkommen resurs. Det är någonting vi borde prata mer om.
Samtidigt finns det flera saker som skaver i just Beatrice Asks resonemang. Jobbet som landshövding är tidsbegränsat. I normalfallet är det ett förordnade från regeringen på sex år. Men Beatrice Asks förordande var dock satt till tre år från början och var inte tänkt att förlängas.
Enligt regeringens dåvarande praxis var Ask helt enkelt för gammal. Men 2023 justerade regeringen pensionsåldern uppåt, bland annat efter att en statlig utredning tittat på frågan. Enligt den nya ordningen får cheferna jobba kvar till månaden innan de fyller 69. I Asks fall alltså slutet av mars.
I februari 2023 förlängde regeringen Asks förordnande med ytterligare två år. Civilminister Erik Slottner (KD) åkte till Nyköping för att meddela nyheten till de anställda. Till tidningen Altinget sa han bland annat: ”Beslutet innebär att regeringen signalerar en tydlig vilja till ett förlängt arbetsliv – något som den nya pensionsåldern innebär på arbetsmarknaden.”
Till tidningen säger dock Ask att hon tycker ”ganska illa” om regeringens åldersgräns. Hon säger också att det var något som hon inte kände till när hon tackade ja till uppdraget. ”Hade jag känt till den så är jag inte så säker på att jag hade tagit uppdraget som landshövding,” konstaterar hon.
Ask har lång erfarenhet som politiker och minister. Att hon inte skulle känna till regeringens praxis kring tillsättningen av myndighetschefer ter sig inte särskilt sannolikt.
Men så sent som 2023 borde hon ha förstått att det fanns en bortre tidsgräns för förordnandet. Att hennes ålder skulle stoppa ytterligare förlängningar. Det är därför märkligt att hon inte uppmärksammar frågan förrän veckan innan hon ska sluta. Det är lätt att få känslan att Ask har förväntat sig att regeringen skulle göra ett särskilt undantag för henne. Att hon ska vara undantaget som bekräftar regeln – eftersom hon inte känner sig redo att sluta.
Men så funkar inte arbetet som myndighetschef. Det är tidsbegränsat från början och det finns ett uttalat syfte att det ska vara rotation på tjänsterna. Jobbet som landshövding är dessutom inget man söker själv. Man blir tillfrågad av regeringen om man vill ha det och det är regeringen som sätter gränsen för hur länge uppdraget ska vara.
För landshövdingar finns även ett särskilt krav om så kallad boplikt: "Landshövdingen är skyldig att bo i den tjänstebostad som anvisas honom eller henne” som det står i Förordning (2017:868) med länsstyrelseinstruktion.
I Sörmland finns landshövdingens tjänstebostad i residentet i Nyköping. Landshövdingarna förmånsbeskattas för den privata delen av tjänstebostaden.
Men även denna skyldighet tycks Ask se som förhandlingsbar. Hon har valt att bo kvar i Stockholm och pendla till Sörmland. ”Det viktigaste är att man är förankrad i länet. Var jag sover är mindre viktigt,” säger hon till tidningen.
Och det kan man naturligtvis tycka. Men boplikten är inte något man själv kan välja eller välja bort.
Till tidningen säger hon också: ”Det är jobbigt när man får kritik som rör privatlivet, men jag måste ta hänsyn till att jag har familj och andra praktiska förutsättningar. Jag har betalat lägenheten i Nyköping och varit där när det har varit nödvändigt men har oftare sovit på andra ställen.”
Det är inte svårt att förstå och kanske till och med sympatisera med att det inte är lätt att få ihop livspusslet. Men boplikten är inte en fråga som hör privatlivet till. Det är en skyldighet som är kopplad till tjänsten.
Lagar och regler är inte förhandlingsbara om de inte passar den egna dagordningen. Det borde den tidigare justitieministern Beatrice Ask förstå.