De som är unga i dag ska inte utsättas för högre beskattning eller undergrävda pensioner, för att pengar i stället ska föras över till ökade pensioner till dem som i dag redan är eller snart blir pensionärer.
Det finns andra slags pensionssystem än det vi har i Sverige. I andra länder kan det byggas upp stora skulder utan täckning, det finns inget krav på att inbetalda premier och pensionsrätter för framtida utbetalning ska hänga ihop.
Ökar medellivslängden i ett land med ett sådant system byggs det upp ett underskott. Inbetalningarna räcker inte när antalet år efter pensioneringen blivit fler.
På liknande sätt kan det bli i ett land som drabbas av svåra ekonomiska bakslag.
Det kan uppstå en stor klyfta mellan det som enligt oförändrade regler ska betalas ut och det som det finns täckning för.
Om sådant händer är det en ytterst farlig utveckling. Just detta är en stor del av förklaringen till de allvarliga statsfinansiella kriser som hotar välfärden i en rad länder.
Om pensionssystemet inte med automatik reagerar på medellivslängd och samhällsekonomisk utveckling kan stora, plötsliga nedskärningar framtvingas – drastiska pensionssänkningar när kriser blivit akuta – eller mer sannolikt ett stigande skattetryck som undergräver konkurrenskraft, slår hårt mot de yngre och saboterar pensionssystemets framtid.
Detta är kärnfrågan bakom diskussionen om "bromsen" i den statliga inkomstpensionen. Att den leder till en del ojämnheter i pensionsbeloppens utveckling är ett obetydligt problem.
Långt viktigare är att kravet på balansering betyder att underskott med bristande täckning för pensionsförmåner inte kan börja byggas upp i ekonomiska kris-lägen.
Dåliga tider leder inte till skärpt skattetryck på de yngres arbete och de yngres arbetsgivare och egna företag.
Krav från organisationshåll på att ta bort "bromsen" och avskaffa balanskravet är krav på att de som det närmaste årtiondet får pension utbetald ska få mer än vad inbetalda premier kan bära – och att ökade bördor då ska läggas på dem som är yngre.
Det skulle samhällsekonomiskt vara att skada de mekanismer som upprätthåller ett välfärdssamhälle.
Det skulle också vara att belasta en i dag ung generation, som även på andra sätt kan få mer att bära än den generation som nu går i pension.
De som pensioneras de närmaste åren har inga större problem med följderna av ökad medellivslängd.
De kan med bättre skäl oroas, inte över pensions-belopp utan över om personal och skatteintäkter räcker för utvidgad äldrevård om 15-20 år.
Men en fortsatt ökad medellivslängd enligt nya prognoser betyder att delningstalen vid pensionsberäkningen när dagens 20- och 30-åringar går i pension kan påverkas mycket mer.
Det kan vara säkrast att höja den årliga pensions- inbetalningen med ett par procentenheter så att det på individens konto vid pensionsdags samlats ett större belopp att dela på ett ökat antal år.
Att i stället skicka in mer pengar från de unga i de redan äldres pensioner skulle däremot vara att för-värra framtida problem.
Instabila pensionssystem, utan hållbart samband mellan förmåner och finansiering, kan ha anhängare som är både högljudda och korttänkta – som här vid en fransk demonstration för offentliganställdas privilegier att gå i pension tidigt. Men sådana länder med ohållbara pensionssystem är inga föredömen utan tvärtom varnande exempel.