Säga vad man vill om den svenska oskulden, Sverige har upplevt politiskt dödligt våld förr. En statsminister och en utrikesminister har mördats. Terrorister har tagit livet av utländsk ambassadpersonal. Nazister har mördat en fackföreningsman och en tidningsredaktion har sprängts med flera dödsoffer. Och inte minst, John Ausonius skjutningar av invandrare 1991-92 och den så kallade nye lasermannen i Malmö nu senast.
Bomber mitt bland shoppande människor är dock ett nytt fenomen i Sverige. Å andra sidan: Varför skulle Sverige vara skyddat mot gränslösa mordideologier? Utförande av sådana sprängdåd kräver heller inte mycket teknisk eller militär skolning och förutsätter ingen sofistikerad organisation. Fanatisk beslutsamhet räcker långt för personer som mycket väl kan agera på egen hand eller i lösa nätverk där idéer snarare än resurser är det sammanhållande kittet.
Det är nu lätt att rädsla och känsla av otrygghet sprider sig i landet, att folkgrupper pekas ut och beläggs med kollektiv skuld, att organisationer som lever på att skapa motsättningar mellan människor ges näring och tillåts ta större plats i debatten.
Därför var det betryggande att Fredrik Reinfeldt i går betonade att Sverige är ett land där alla är välkomna oavsett religion, att vi ska värna det öppna samhället och inte drar förhastade slutsatser innan omständigheterna bakom dådet klarnar. Självklarheter kan tyckas. Ändå var det viktigt att det sades i Reinfeldts första kommentar, att statsministern manade till lugn och stod upp för toleransen.
Terrorhot får heller inte leda till att politiker och rättsväsende driver på en utveckling där balansen mellan statens kontrollbehov och människors personliga integritet rubbas kraftigt, eller att medborgerliga rättigheter sätts på undantag. Kravet att skydda Sverige mot terror får inte betyda att övergrepp som den polisen begick mot oskyldiga människor i Göteborg för några veckor sedan, tillåts passera ostraffat. Om vår stat blir mindre rättssäker och vårt samhälle mindre öppet har terroristerna vunnit.