Kommunalrådet Sarita Hotti (S) anser, med stöd av de nationella riktlinjer som upprättats, att Eskilstuna ska hålla sig till den vård som är forskad på. Sprutbyte är inte en evidensbaserad som metod, hävdade hon i fullmäktigedebatten. Hon anförde att det visserligen finns forskning som säger att den ger bra resultat, men också att den narkotikarelaterade dödligheten har ökat.
Andra debattörer som yrkade avslag på motionen ansåg att kommunen inte ska lägga skattepengar på obeprövade metoder som inte behövs.
Att få byta använda sprutor mot nya, syftar inte främst till att få missbrukare att sluta knarka. Sprutbyte handlar om rätten för sprutnarkomaner att skydda sig mot hepatit eller hiv tills de, förhoppningsvis, kommer fram till att de vill bryta sitt missbruk.
Det är alldeles utmärkt att Eskilstunas beroendevård är bra. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Socialstyrelsen säger ja till sprutbyte om det samtidigt finns hälsorådgivning, motiverande samtal med mera, en verksamhet som Eskilstuna redan har.
När det gäller blodsjukdomar gäller det att ligga steget före. Än så länge finns ingen bot för hiv och vill det sig illa kan hepatiten bli kronisk med skrumplever och levercancer – och död – som följd. Skulle någon av Eskilstunas sprutnarkomaner bli smittad kan spridningen gå fort.
Smittskyddsinstitutet (SMI) anser att Sveriges landsting bör införa sprutbytesprogram för injektionsmissbrukare. Folkhälsoinstitutet har samma inställning. Tre statliga myndigheter har uppenbarligen gjort en annan forskningsgenomgång än Sarita Hotti.
Landstinget Sörmland har redan fattat beslut om att införa ett sprutbytesprogram, i samarbete med kommunerna. Det är tråkigt om denna folkhälsofråga, och i grunden omtanke om en utsatt grupp, ska stupa på att vissa kommuner inte vill hjälpa till.