Är Tyskland bättre på klimatpolitik än Sverige? Är Kina, ja till och med Australien, bättre än Sverige?
Om sådana nidbilder bara spreds i den Vänsterpartiet närstående kommunisttidningen Flamman – förr mer känd som Norrskensflamman – skulle det väl inte vara mycket att bry sig om.
Men Flamman kunde nyligen citera en företrädare för ett helt annat parti, som understödde sådana föreställningar om hur duktiga de är i Tyskland. Det var riksdagsledamoten Helena Leander (MP). Hon är sin partilednings officiella talesperson just i klimatfrågor.
Hennes problem – inte bara hennes – är att Tyskland har en bortåt dubbelt så hög utsläppsnivå som Sverige. Det gäller oavsett om man räknar per invånare (Tyskland ligger 83 procent högre) eller i förhållande till den produktion vår samhällsekonomi åstadkommer (Tyskland ligger där 87 procent högre än Sverige).
Sverige är i verkligheten bäst av industriländerna. Tyskland är ett i flera avseenden varnande exempel, med omfattande brunkolseldning för baslasten i elsystemet, och dessutom beroende av stora mängder fossilgas.
Sverige har både geografi och industristruktur emot sig: Ett mycket kärvare klimat än Tyskland. Ett glesbefolkat land, med långa avstånd, för både gods- och persontransporter.
Vi svarar i den internationella arbetsfördelningen för en hel del av försörjningen med energikrävande varor från järngruvor, stålverk, skogsindustrier och en del annat. Hade vi haft tysk energipolitik hade vi haft avsevärt större utsläpp, per invånare och per BNP-enhet, än Tyskland. Nu har vi i själva verket avsevärt mindre.
Att det ska vara så jämmerligt svårt för många deltagare i svensk energidebatt att erkänna detta! Sverige har mycket kvar att göra, inte minst när det gäller den fossila energi transportsektorn gör av med. Mer om detta i kommande ledarartiklar!
Men av det vi faktiskt uträttat kan en hel del vara ett föredöme för liknande länder, i olika grad efter deras geografi och andra förutsättningar.
Från att ha varit extremt oljeberoende har Sverige lyckats nå resultat genom vattenkraftverk, kärnkraftverk, biobränslen i inte minst kraftvärmeverk, och biobränslen i skogsindustrin.
Dessutom har vi sugit upp mycket koldioxid i ett aktivt skogsbruk, som trots stor produktion kunnat öka virkesförråden under lång tid och fortsätter att göra det.
Den blockering som finns mot att se vad Sverige gjort beror på den dubbla oförmågan att erkänna kärnkraftens och skogsnäringens stora betydelse. På sina håll är de två röda skynken. Därför tar de bland annat i MP, men även i V och på andra håll, så girigt till sig det slags rapporter som Flamman (V) med välbehag refererar.
I Tyskland förekommer betygsättning av energipolitik där olika saker getts vikter som ska framställa Tysklands solenergi som en större sak än den är, samtidigt som betydelsen av kärnkraftsel för att hålla nere utsläppen ska döljas.
Då konstrueras metoder som lägger en mer obetydlig vikt vid att Sveriges faktiska utsläpp är så mycket mindre än de tyska.
Det är sådana tillrättalagda övningar som också kan få det koleldande Kina samt Australien – en av klotets värre koldioxidbovar, vid sidan om oljestaterna – att skenbart framstå som om de i väsentliga avseenden skötte sig bättre än Sverige.
Denna nidbild av Sverige är angenäm för tyska politiker – liksom för gröna och röda och andra aktivister som har samveten att döva, med tanke på att de i praktiken stöder en politik där brunkolet och gasen är centrala delar.
Men varför ska detta tyska självbedrägeri användas inom svenska riksdagspartier, för att i onödan tala illa om Sverige?
I de skengrönas föregångsland – stenkolseldat kraftvärmeverk i Nordrhein-Westfalen, med 950 MW effekt och koldioxidutsläpp från denna enda anläggning som motsvarar nästan en tiondel av hela Sveriges samlade utsläpp.