Det är nu väldiga skillnader mellan Norge och Sverige politiska situation, inte bara i partiernas röstandelar och ståndpunkter. Framför allt handlar det om olja.
Norge har blivit mycket rikt på att profitera på växthuseffekten. Det har inte så mycket lett till självrannsakan som till självrättfärdighet och bortskämdhet. Norsk politik är till stora delar obegriplig om man inte inser oljans betydelse. Oljemiljardernas mångfald har inte bara drivit upp kostnadsnivån. De offentliga finanserna är indränkta i petroleum, till stor del har norsk politik gått ut på att ta lätt på behovet av effektivitet och reformer i offentlig sektor och trygghetssystem.
Norge var redan före oljeepoken betydligt mer genomreglerat än Sverige, och fastän även Norge förändrats har landets politik inte alls präglats av de strävsamma arbetet med ibland smärtsamma åtgärder för att stabilisera välfärden och hålla ordning på finanserna som såväl Finland som Sverige hållit på med länge.
Vad som händer i stortinget och i regeringsfrågan har därför inte så direkt relevans för Sverige. Att högerpartiets Erna Solberg, som närmast liknar en svensk moderat, troligen blir statsminister efter ett starkt valresultat är inte heller i sig någon så märklig sak. Hennes regeringsunderlag kan däremot kanske bidra till att det går illa på flera sätt.
Oljepengarna har bland annat bidragit till att ge Norge en av de mer högerlutande väljarkårerna i Europa. Höyre dominerar, men till höger om borgerligheten finns ett tämligen stort populistiskt missnöjesparti, som utmärkt sig med oljedriven finanspolitisk ansvarslöshet, agitation mot invandrare och annat sådant. Möjligen tas detta parti med i regeringen. Det är inte säkert. Det kan blli en annan koalition ledd av Erna Solberg, men faran är både ekonomisk populism och en entré för ett parti från yttre högern i regeringsställning.
Det är visserligen inte jämförbart med en del andra länder. Såväl svenska SD, med dess rötter i nynazism och inspiration från fransk och österrikisk nyfascism, som den danska ytterhögern hör på ett betydligt mer påtagligt sätt hemma i den verkliga högerextremismen, som norska FRP vanligen hållit sig utanför. Ett val som leder till att borgerliga partier gör sig beroende av högerpopulism eller värre är dock inget borgerligt framgångsval. Såväl Fredrik Reinfeldt som andra i den svenska alliansen har insett detta och aktat sig noga för att beblanda sig med ytterhögern.
Spåren från Danmark är också rätt förskräckande. När danska borgerliga partier stödde sig på högerflanken medförde det såväl långvarig blockering av det slags reformer som alliansen i Sverige arbetet med som en förnedrande eftergiftspolitik gentemot ständiga krav och provokationer från ytterhögern om olika sätt att försämra för invandrare. Den nuvarande danska regeringen, med liberaler och sossar, har blivit betydligt mer reformsinnad och aktiv, och det trots ett milt vänstersocialistiskt inslag.
Vinner Erna Solberg vilar ett tungt ansvar på henne att inte ställa till med en regeringsbildning som skadar hennes eget land och sänker tröskeln för att borgerlighet gör sig beroende högerut.