Så är det bland annat med en ny stor skattereform, som behöver omfatta såväl arbets- och kapitalbeskattningen som miljöskatter och företagsskatter. Det har varit en hel rad tecken under några år på att intresset för en sådan bred reform har väckts på nytt, hos personer i olika läger och på delvis inte helt väntade ställen.
Nyligen sade förrförre M-ledaren Bo Lundgren, som nu som pensionär har styrelseuppdrag i sparbankssfären, en del om just en sådan skattereform, som han sade sig villig att prata om med Erik Åsbrink (S) – som vid sidan av Anne Wibble (FP) var konstruktör av den stora reformen kring 1990. Lundgren nämnde bland annat att en återinförd fastighetsskatt, i någon lämplig form, kunde höra hemma i ett sådant paket.
Det har inte uppmärksammats så mycket, men i moderat press har Lundgrens intervjuuttalande kommenterats positivt i åtminstone Borås Tidning. Det har också förekommit flera ställningstaganden i moderata tidningar, särskilt under slutet av Reinfeldtregeringens tid, för att något behöver göras när de gäller ränteavdragen och att de till stor del inte motsvaras av någon motsvarande kapitalskatt.
Med tanke på att Bo Lundgren, för nu ganska många år sedan, uppträdde som en hård kritiker av skattereformen – inte minst när det gällde bostadslån och bostadsbeskattning – har det sitt intresse att även han tycks höra till dem på borgerligt håll som insett att det uppstått allvarliga risker och balansproblem när den förra stora skattereformen underminerats och fastighetsbeskattningen till så stor del försvunnit.
En av de mest ansedda och i många läger respekterade ekonomiprofessorerna, Lars Calmfors, brukar ofta bjudas in till olika partiers och organisationers aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. I år höll han ett föredrag om behovet av just en bred skattereform, som omfattar flera olika slags skatter, och förankras brett så att den utarbetas i samverkan mellan partier på båda sidorna av blockgränsen. Det här året var han gäst på ett seminarium hos folkpartiet liberalerna. Det var verkligen ett logiskt ställe att säga just detta, med tanke på att FP hade en nyckelroll i båda de verkligt stora skattereformerna, genom Anne Wibble och andra 1990 och Rolf Wirtén 1981.
Det var samtidigt slående att trots att en hel del personer i olika partier – FP och andra – tycks mena att Calmfors har i huvudsak rätt så har de svårt att hantera behovet att mötas över blockgränsen och samla en tillräckligt bred parlamentarisk uppslutning.
De ryggar inte bara för problemet att övervinna de blockpolitiska låsningarna och onödiga överdrifterna som utvecklats de senaste dryga tio åren. Erfarenheter har också satt sina spår – man minns hur närsynta organisationer och särintressen kan angripa just skattereformer och mobilisera mer oansvariga eller korttänkta partier i missnöjeskampanjer.
För att övervinna detta behövs fler partier än två, kanske fyra, däribland inte minst moderaterna. S och FP har tillsammans vare sig inre eller yttre styrka för att ensamma kunna göra något som vore ens hälften så ambitiöst som 1990.
Så mycket viktigare är två saker: Den ena är att ansvarsfulla personer i flera partier, framför allt S, FP och M men gärna fler, inser att det finns helt nödvändiga saker som de bara kan klara med ett visst mått av samverkan. Den andra är att många andra i samhällsdebatten, i press och i organisationer gör sig beredda att göra motstånd mot missnöjesagitation och mot gruppintressen – som lystet försvarar sina kryphål men är tämligen likgiltiga för att skattesystemet ska främja arbete, företagande, god fördelningspolitik och god miljö.