Invigningen av den nya Suezkanalen i går blev ett stort propagandajippo för Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi. Men det kan inte dölja de problem som landet lever med.
Förvisso är det ett remarkabelt projekt som genomförts. För ett år sedan beordrade president el-Sisi att förnyelsen av Suezkanalen skulle genomföras på ett i stället för tre år. Det lyckades. I går stod landet stilla – helgdag hade utlysts – när invigningen av 37 kilometer ny och 35 kilometer muddrad och breddad kanal ägde rum.
Drygt 70 miljarder svenska kronor har bygget kostat. Nästan 90 procent har det egyptiska folket och inhemska banker betalat i form av räntebärande investeringsbevis. Resten har lånats upp från olika håll.
I och med den nya kanalen kan transporttiderna mellan Asien och Europa förkortas. Antalet fartyg i Suez kan bli fler.
Det ledande rederiet när det kommer till lastfartyg och Suezkanalens största klient, Maersk, har dock sagt att man inte kommer att öka mängden gods som transporteras den vägen i år. Flera bankanalytiker som intervjuats av nyhetsbyrån Reuters och Wall Street Journal i veckan har påpekat att hela kanalbygget är baserat på glädjekalkyler om lönsamhet, bygger på orealistiska prognoser över världshandelns tillväxt det närmaste decenniet.
Under alla omständigheter har den vidgade Suezkanalen ett starkt symbolvärde. Den passar in i regimens berättelse om el-Sisi som lovar och levererar. Den tidigare generalen grep makten genom en militärkupp för drygt två år.
Den folkvalde presidenten Muhammed Mursi avsattes, fängslades och dömdes till döden i en skenrättegång. Domen har ännu inte verkställts.
el-Sisi har som mål att visa upp ett stabilt och säkert land. Det ska locka tillbaka investerare och turister som flytt alltsedan den arabiska våren förvandlades till vad som nu är permafrost.
Den ytliga stabilitet och säkerhet som el-Sisi skapat har åstadkommits genom övergrepp på mänskliga rättigheter. All opposition har tryckts ned. Enligt Amnesty International har 41 000 personer fängslats och 1 400 dödats. Dödsdomar utdelas frikostigt i massrättegångar av ett rättsväsende som fungerar som regimens betjänter.
Yttrandefrihet och tryckfrihet finns inte i Egypten i dag. Få röster som kritiserar presidenten eller militären vågar höjas inom landet.
Och under ytan rör sig farliga krafter. Förtrycket och avskaffade möjligheter för politiskt deltagande för oliktänkande skapar stor frustration. Den radikaliserar oppositionen och skapar jordmån för extremism. Mordet på Egyptens riksåklagare nyligen är ett varningstecken för det som snart kan komma.
På Sinaihalvön, i en separat process, har beduinstammar redan lierat sig med IS och runt om i regionen ökar hotet från stridbara islamister. Vapen flödar. Det blir allt svårare för Egypten att inte dras in i den branden.
Detta bör observeras av dem som planerar att investera i landet eller som funderar på att köpa några semesterveckor i Egypten. Svenska ambassaden har visserligen nyligen lättat på reserestriktionerna till Egypten, men så säkert som landet var före revolutionen är det inte.
Ett propagandajippo kan inte ändra den bilden.