För ett par veckor sedan meddelade Örebros kommunala bostadsbolag, Örebrobostäder (Öbo), att det ska ställa var tionde ledig lägenhet till förfogande för flyktingar. Enligt Öbos vd, Rolf Rohlén, handlar det om 140-160 lägenheter per år ur ett bestånd på 24 000 lägenheter. Öbo uppmanar de privata hyresvärdarna i Örebro att göra samma sak. De tycks vara positiva.
"I medmänskligheten namn måste vi alla göra vad vi kan för att hjälpa människor i nöd. Vi står mitt i en flyktingkatastrof som inte sett sin like sedan andra världskriget och vi kan inte bara stå och se på", säger Rohlén i en kommentar på bostadsbolagets hemsida.
Svårare än så är det inte. Människor söker sig till Sverige undan krig, förföljelse och svåra umbäranden, får asyl och behöver någonstans att bo. Bostadsbolagen har en given roll i detta.
För lägenheter finns. Bostadsbristen är en verklighet och innebär att människor inte kan få de bostäder som de behöver och har råd med. Samtidigt pågår det ständigt in- och utflyttning ur lägenheter. De bostäder som blir lediga kan hyresvärden disponera på det sätt denne finner bäst.
Det finns de som invänder mot att flyktingar på detta sätt "går före i bostadskön". Det förhållningssättet är delvis vilseledande eftersom det bortser från hur det fungerar i dag. Ett centralt syfte med ett kommunägt bostadsbolag är att fylla en bostadssocial funktion. I det ingår att tillhandahålla bostäder till personer som har svag ställning på bostadsmarknaden. Till dem hör personer i social utsatthet, i avsaknad av inkomst och liknande. Det kan även vara flyktingar, som ju ofta inte har någon förankring i Sverige, inget nätverk, kontakter eller för den delen en inkomst. Det är i regel så nyanlända flyktingar som har anvisats plats i kommuner fått bostäder under lång tid.
Alltså går alla dessa människor, vissa flyktingar och andra i utsatthet, "före i bostadskön" redan i dag. Det nya är att Örebrobostäder uttalar en tydlig ambition riktad mot flyktingar och anger en siffra.
Däremot innebär detta hårda prioriteringar för ett kommunalt bostadsbolag och i förlängningen för de politiker som företräder det kommunala ägandet. De måste argumentera och förklara varför detta sociala åtagande ska ta i anspråk en större andel av bostadsbeståndet.
Det borde inte vara svårt. Alla ser att flyktingarna är många, att de behöver någonstans att bo och att en bostad är en grundförutsättning för en snabb etablering i Sverige. Vikten av det sista är alla överens om.
Örebrobostäder har visat en från praktisk utgångspunkt enkel väg som många kommunala bostadsbolag borde följa, och låta de privata följa efter. Avsätt en ambitiös andel bostäder till flyktingar och stå upp för det.
Det gäller att inte underskatta styrkan i det goda argumentet och allmänhetens förmåga att acceptera nödvändiga prioriteringar för utsatta människor.