Debatten var även den första sedan Decemberöverenskommelsen.
Denna sexpartiuppgörelse syftar till att möjliggöra minoritetsregerande i ett besvärligt parlamentariskt läge. Den har på sina håll blivit livligt ifrågasatt. Bland annat har det hävdats att rollfördelningen mellan regeringsmakten och oppositionen kullkastas i och med denna. Moderaternas nyvalda partiordförande, Anna Kinberg Batra, har dessutom fått utstå hård intern kritik för att inte ha förankrat överenskommelsen inom partiet. Flera moderata riksdagsledamöter har gått ut i pressen och meddelat att de inte känner sig bundna av den.
Alldeles oproblematisk är knappast Decemberöverenskommelsen. Risken finns att låsningarna bortom de fastställda samarbetsområdena mellan regeringen och de borgerliga – det vill säga försvar, pensioner och energipolitik – kan bli hårdare. Att budgetpropositionerna framöver kommer att svälla – för att så mycket politik som möjligt ska kunna pressas igenom i ett enda svep – känns heller inte särdeles långsökt. Samtidigt utgjorde överenskommelsen den bästa tänkbara lösningen i en situation där alla vägar för samarbete över blockgränserna visade sig vara oframkomliga.
Inför gårdagens sammandrabbning i riksdagen var det oklart vilken effekt kritiken mot uppgörelsen skulle få på debatten. Skulle alliansföreträdarna gå in för att så tydligt som möjligt markera att man nu befinner sig i opposition? Hur skulle regeringen i så fall svara? Skulle tonläget i replikskiftena bli uppskruvat, rent av teatraliskt?
Faktum är att det mesta blev som vanligt. Som det var innan. Konfliktlinjerna mellan de borgerliga och regeringen – gällande allt från valfrihet till Nato-utredningar och trainee-tjänster inom omsorgen – var tydliga, utan att kännas sökta. I de frågor där man å andra sidan är ense gjorde partiledarna inga aktiva försök att dölja det. Exempelvis framhölls samarbetet mellan Miljöpartiet och alliansen i migrationsfrågan som gott.
Vikarierande SD-ledaren Mattias Karlsson visade däremot på ett nästan tvångsmässigt behov av att leva upp till den egna tesen om att företräda "det enda riktiga oppositionspartiet". Karlsson kallade Decemberöverenskommelsen en "teknisk maktkartell" och väckte som en följd en misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven (S). Därefter vevade han igång med sitt favoritämne: den ack så förutsägbara och allt mer tröttsamma invandringskritiken. Vid tre tillfällen lyckades Karlsson dessutom få in ordet "modest" för att beskriva partiet han företräder.
Att det var Sverigedemokraternas egna agerande – inklusive hotelser om att fälla varje framtida budget där det 13-procentigt kilpartiet inte ges inflytande över invandringspolitiken – som förorsakade kaoset och slutligen ledde fram Decemberöverenskommelsen verkade alltså inte bekymra Karlsson. Fast kritisk självreflektion brukar ju sällan vara populisters starkaste gren.