Årets avtalsrörelse är ovanligt omfattande och därför mer komplicerad. Av arbetsmarknadens ungefär 600 kollektivavtal, ska 550 omförhandlas i år. Normalt, åtminstone sedan 1997, utgör avtalen inom industrisektorn ett slags riktmärke för övriga sektorer. Tanken är att bärkraften i svensk industri och export ska utgöra den solida grunden för löneutvecklingen i resten av samhället. Hittills har det varit en framgångsrik strategi. Inflationen har legat på en rimlig nivå vilket har skyddat svensk exports konkurrenskraft och reallönerna har stigit.
Merparten av industrisektorns avtal löper också ut den 31 mars, något som berör drygt en halv miljon anställda. Fortfarande saknas flera viktiga avtal, däribland teknikavtalet med IF Metall.
Handels säger sig stå bakom principen att låta lönerna inom industrisektorn vara vägledande och menar att förbundet genom sitt strejkvarsel sätter press på förhandlingarna mellan parterna. Syftet är också att få fart på de egna förhandlingarna med arbetsgivarorganisationen Svensk Handel som enligt fackförbundet inte är beredd att ingå avtal om några förändringar alls. Men argumentationen är rörig, för samtidigt påstår Handels att det har haft givande samtal med arbetsgivarorganisationen men att denna saknar förhandlingsmandat.
2,6 procents löneökning för lageranställda och 3,7 för butiksanställda inom en ettårig avtalsperiod, har Handels begärt. På gårdagens presskonferens påstods att handelssektorn burit upp den svenska ekonomin under krisen och därför liksom förtjänar att få sina krav hörsammade.
Det kan hända att löneanspråk och övriga krav är rimliga. Men frågan är varför Handels inte inväntar de industriavtal som förbundet erkänner bör vara normerande. Det krävs inga avancerade konspirationsteorier för att misstänka att Handels strejkvarsel också syftar till att sätta press på till exempel IF Metall att tvinga fram höga löneökningar, något som skulle stärka Handels förhandlingsposition.
Det kan vara just den här typen av manipulationer som sätter käppar i hjulet för förhandlingarna inom industrisektorn. Det är oansvarigt och kan bidra till att äventyra den realism och samförståndsanda som har funnits mellan industrins parter under krisen.