Men inte heller befolkningens hälsa har styrt de stora variationerna i antalet sjukdagar i Sverige.
Vad som sker beror till inte liten del på samspelet mellan sjukvård, arbetsplatser och försäkringskassa. Individen kan få mer hjälp, mindre eller ingen. Det kan gå till bot eller till utslagning.
Försäkringskassans ledning, nu med Ann-Marie Begler som generaldirektör, lade i går fram en ny prognos för sjukskrivningarnas utveckling. Den går i rakt motsatt riktning mot den förhoppning socialminister Annika Strandhäll upphöjt till mål.
I stället för ett sjukpenningtal 2020 på 9 dagar, mot 10,3 i dag, pekar prognosen mot 13. Då är hänsyn tagen till den förändring som blev följden av agitationen mot sjukförsäkringen 2008-10. Den blir nu i princip gränslös i tiden, även efter 30 månader, utan någon period då arbetsförmedlingen normalt tar vid.
Ann-Marie Begler och en av de andra cheferna på kassan skriver i DN att de behöver mer hjälp av läkare och arbetsgivare. De verkar räkna med att det går bättre om inte klartexten är så kraftfull, känsliga själar i läkarkåren tar kanske annars illa vid sig.
Bakom detta ligger tydliga varningsord från utredarna hos kassan. De påminner om att "svensk sjukfrånvaro sedan 1980-talet kännetecknats av stora variationer som inte har någon motsvarighet i likartade svängningar i befolkningens hälsa eller sjuklighet". Nu bedömer de att det som pågår kan vara en ny sådan period, där sjukskrivningar och därefter förtidspensioner accelererar, på ett sätt som det inte finns grund för i försämrad folkhälsa.
Då får det, kan man tillägga, väldigt stora följder för statsfinanserna – även om det medan ökningen pågår är arbetsbesparande på det sättet att vård, kassa och arbetsplatser lägger mindre tid på att samarbeta och bedöma vad som är rätt att göra.
När den förra sådana sjukskrivningsvågen övervanns skedde det med nya arbetssätt, tydliga tidsangivelser för viktiga arbetsinsatser från kassans sida och ett nytt, mycket mer aktivt förhållningssätt mellan kassa, läkare och arbetsplatser. Det samlade ohälsotalet – sjukpenning, förtidspension med mera i förhållande till befolkning i yrkesaktiva åldrar – sjönk på det sättet från en kulmen med omkring 43 dagar 2002 till cirka 26 härom året. Men sjukskrivningarnas ökande tendens sedan 2010 har fått det att börja lyfta igen.
Socialminister Strandhäll sitter än så länge fastklämd under tyngden av dåvarande oppositionens misstag att hänga med i kritiken mot sjukförsäkringen för några år sedan. Försäkringskassan har avslöjat sig själv med att ha förslappats i arbetet vid rehabiliteringskedjans andra tidsgränser. Bättring sägs pågå där.
Men det som säkerligen också förslappats är inställningen i delar av läkarkåren. Det är ofta bekvämare att förlänga en sjukskrivning än att behandla och rehabilitera. Om detta är det faktiskt en antydan till klartext, även från den lågmälda generaldirektören Begler. Hon skriver om läkare som ändå fixar sjukintyg när deras kollegor bedömt att det inte ska vara sådant.