Antalet kommer säkert att stiga, skadade avlider och nyhetsförmedlingen brukar sällan få grepp om det slutliga antalet offer.
Det blir dessutom skillnad på folk och folk. Attentat i Paris sker nästan inför ögonen på en rad av världens viktigaste nyhetsmedier. När människor sprängs till döds på ett marknadstorg i Irak, eller när de är samlade till bön i en moské eller en kyrka, sker det nästan alltid där inga internationella medier är på plats.
Det är i praktiken svårt att helt undvika den skevheten i rapporteringen. Men det borde åtminstone gå att undvika att dölja vad för slags förföljelse och mord det är fråga om.
Det har under ett antal år skett rader av sprängattentat och överfall med skjutvapen mot dels salutorg, dels gudstjänstlokaler, i bland annat Irak. Vanligen är måltavlorna trosbekännare inom den shi’itiska riktningen inom islam. Det är inte så att den sunnitiska religiösa riktningen som sådan utövar terror. Politiska extremister och en del regimer utför detta, med religion som förevändning.
Men ser man till vilka offren är, syns det så mycket tydligare att terrorn i hög grad är religionsförföljelse. Det är dock mer regel än undantag att detta tappas bort eller fördunklas när nyheten sprids över världen.
När Daesh, även kallad IS, erövrade bland annat Mosul i norra Irak blev de religiösa förföljelserna ännu mer intensiva, med fördrivning och mord, och förstörelse av kyrkor, kloster och moskéer.
Shi’íter och kristna fördrevs eller mördades. Slättlandet norr om Mosul rensades från kristna 2014, men en stor del av befolkningen kom undan och fick en fristad hos kurderna i norr.
Allra värst drabbades yaziderna, en liten religiös minoritet, som utsattes för massmord – och. när det gällde kvinnor, slaveri och våldtäkter. Hade inte en del av dem räddats av kurdiska trupper, och en del andra sedan befriats ur slaveri, hade hela folkgruppen kunnat bli förintad.
Man kan tycka att detta var ett närmast övertydligt exempel på långtgående försök till folkmord – delvis också ett fullbordat sådant. Men det är märkligt vad svårt det ibland tycks vara att använda rättvisande ord, som folkmord och religionsförföljelse. I november 2014 hade Birgitta Ohlsson (L) i riksdagen uppmanat utrikesminister Margot Wallström att definiera Daeshs/IS pågående massiva övergrepp som folkmord. Svaret från Margot Wallström blev nej.
Det var "risk" för folkmord, var UD:s linje. Utrikesministern hade gjort klokt om hon frigjort sig från detta UD-mönster och ändrat linjen. Men nej, bara risk alltså, trots den mängd grova förbrytelser som begåtts.
I år har EU-parlamentet antagit en resolution som kan bli viktig för framtiden, där det är klartext om att fördrivning och förföljelser av kristna i delar av Mellanöstern har karaktär av folkmord.
Men riksdagen har nu i onsdags – med M och C på regeringens sida – gått på en linje som mer passar ihop med det nejsvar som Margot Wallström gav till Birgitta Ohlsson för ett och ett halvt år sedan. Att massakrer och fördrivning är folkmord ska inte riksdagen bedöma, menade majoriteten, detta lämnades åt juridiken.
Bakom formaliteterna skymtar här de långa linjerna i diplomatins värld. När Saddamregimen mördade hundratusentals kurder, många av dem med stridsgaser, var det opassande tala om folkmord, det skulle helst inte nämnas alls. Ännu tystare var det när samma regim mördade och fördrev shi’iter i stor skala i södra Irak.
Det går en linje från dessa härjningar till det Daesh/IS sedan har fortsatt. Men även detta är ju opassande att säga i diplomatins salonger.