Romerna har genom århundradena tvingats till utanförskap. De har hindrats att skaffa sig fasta bostäder, utbildning och arbete. De har jagats, förföljts och förvägrats medborgerliga rättigheter, i Sverige såväl som i många andra länder i Europa. Mellan åren 1914 och 1953 stängde Sverige kategoriskt gränserna för alla romer. Inte ens de som flydde undan nazisternas utrensningar släpptes in. Därefter, under inflytande av rasbiologins smitta, utsattes många romer för tvångssteriliseringar, barn skildes från sina föräldrar och omhändertogs av det offentliga, och grupper av människor jagades från kommun till kommun.
En del har hänt de senaste årtiondena: Den romska folkgruppen i Sverige – om man kan tala om en sådan – fick lagstadgad status som minoritetsbefolkning 1999. Det innebär att staten erkänner att den romska kulturen och språket romani chib är skyddsvärda. Staten förbinder sig också att stärka romernas möjligheter till inflytande i samhället.
I höstas påbörjades arbetet med en så kallad vitbok. Förra Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna leder arbetet med att kartlägga kränkningar och brott som har begåtts mot romer i Sverige. Övergreppen ska upp i ljuset och ansvaret placeras på rätt plats.
Det är viktiga steg. Men fortfarande kommer signaler om att romer, i egenskap av just romer, inte är välkomna i Sverige. Katrineholms kommunalråd Göran Dahlström (S) gjorde ingen hemlighet av att han inte ville ha romer i sin kommun. Migrationsminister Tobias Billström (M) försvarade i somras att romska EU-medborgare utvisades utan stöd i lagen.
Och fortfarande upplever många romer att de betraktas med en ständig misstänksamhet av en majoritetsbefolkning som alltför sällan ifrågasätter sina förutfattade meningar:
”Vanliga fördomar är att vi missbrukar, att vi är tjuvar och bedragare. Vi slåss, bär kniv, vi arbetar inte. Och vi romska kvinnor stoppar förstås in varor i våra enorma klänningar.” Det skrev Täbybon Rosita Grönlund i ett välformulerat inlägg på debattsajten Newsmill i höstas.
Ingen utomstående kan bryta den isolering från övriga samhället som många romer lever i. Romska ungdomar måste själva skaffa sig nödvändig utbildning för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden. Men det omkringliggande samhället bör se och erkänna att utanförskapet inte är självvalt utan frukten av många århundradens förföljelse. Det är inte konstigt om många romer hyser misstro gentemot majoritetsbefolkningen och det offentliga när de själva och deras förfäder i alla tider har behandlats som mindre värda.
För att bygga ett förtroende som aldrig tidigare har funnits och skapa förutsättningar för integration, är det nödvändigt att den romska kulturen uppvärderas i Sverige. Orättfärdigheter måste komma i dagen, ursäkter framföras och godtas, de förorättade ta för sig i alla delar av samhällslivet. Och verklig integration kräver att vi på individnivå vägrar låta fördomar och rädsla för olikheter bestämma hur vi ser på varandra.