Samtidigt som Sveriges kommuner har samma uppdrag oavsett var de ligger, har de väldigt olika förutsättningar.
En del är små. Andra stora. Några är glest befolkade. Här och var bor människor i princip på varandra.
Trots det – eller kanske just därför – får inte kvaliteten på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg variera kraftigt. Alla har rätt till en hög lägstanivå, utan att skillnaderna i kommunalskatt, som i dag ligger på mellan 29,18 och 35,15 procent, ökar.
Men för att det ska bli verklighet krävs dels en skattereform som inkluderar ökade statsbidrag till kommunerna. Dels att offentlig verksamhet på olika platser tillåts planera sin samhällsservice på olika sätt, så att det blir mesta och bästa möjliga barn- och äldreomsorg för pengarna.
Vikten av att tänka nytt märks inte minst i SKL:s ekonomirapport, som publicerades tidigare i veckan. Där framgår att nästan var fjärde kommun och flera regioner redovisade underskott förra året.
En åtgärd som efterfrågas, för att vända utvecklingen, är att strypa de riktade statsbidragen och ersätta dem med generella som inte ändras från en dag till en annan, så att kommunerna kan planera långsiktigt. Som det är i dag finns det en mängd regler kring statsbidragen, som ofta snarare befäster dagens strukturer och organisationslösningar än uppmuntrar till utveckling och nytänkande.
Det upplägget håller inte i en tid när många kommuner behöver tänka utanför den berömda boxen, kanske samarbeta mer med andra, använda fler digitala verktyg och på olika sätt försöka samutnyttja resurser så att de används på ett mer effektivt sätt.
En som har tänkt igenom den här situationen mer än de flesta är Britta Flinkfeldt (S), kommunstyrelsens ordförande i Arjeplog. I en ovanligt klarspråkig artikel i Dagens Samhälle (14/5) konstaterar hon att det offentliga i framtiden kommer att ha ungefär lika mycket pengar som i dag, även om man skruvar på kostnadsutjämningssystemet.
Samtidigt finns staten, kommunen och regionen representerade på samma plats, vilket betyder att ”varje aktör för sig är för liten”. Särskilt eftersom ”kommunen kör skolskjutsar samma vägar som Post Nord (knappt) kör ut post”.
Därför föreslår hon att alla offentliga pengar ska läggas i samma korg, med siktet inställt på medborgarnas tillgång till offentlig service.
Då kan gräl om vems ansvar – kommunens eller regionens? – en patient är upphöra. Den som exempelvis sorterar post på förmiddagen kan göra något annat på eftermiddagen. Personalen inom socialtjänst och Försäkringskassa kan kanske jobba tätt ihop.
Det hon ringar in är att lösningen för hur god välfärd ska kunna levereras om 10, 20 och 30 år sannolikt ser olika ut i kommuner där behovet av nya skolor, förskolor och äldreboenden är akut och på platser där verksamheten sakta men säkert skalas ner och en del saker, som Arbetsförmedling och Försäkringskassa, kanske håller på att försvinna.
För att hitta nya lösningar krävs ett regelverk som tillåter stor frihet, statsbidrag som syftar till att stärka offentliga verksamheter där de befinner sig och långsiktiga stöd till kommuner och regioner med siktet inställt på att höja kvaliteten för medborgarna.
Och här fungerar det inte att tro att en lösning fungerar för alla. Så länge en stor del av välfärden organiseras lokalt, kommer de smarta lösningarna att kläckas lokalt.