Det är ju inte många yrken där den som kommer ny, utan praktik och erfarenhet, kan jobbet från början. Det är vanligt att skolningen på arbetsplatsen betyder minst lika mycket för prestationen som det man har med sig från skolbänken.
Men måste det betyda att den som kommer ung och ny först har en lägre lön, och sedan när det går bra får lön som de erfarna och kunniga? Inte alltid. Ibland är yrkesutbildningen så konkret och ger så speciell kompetens att frågan om introduktions- eller ungdomslön inte är aktuell.
Inom andra områden är lönesystemet så rörligt, med starka inslag av individuell lönesättning, att det i praktiken redan finns ungdomslöner, som en så självklar sak att den inte har något namn och inte ifrågasätts. Det är bara det att ofta handlar det då om dem som sedan blir de starka och välbetalda.
De klarar sig. Men de som diskussionen borde gälla är de som har svårt att få in foten, eller inte har rätt utbildning för de yrken där de skulle kunna känna sig hemma och göra bra ifrån sig. Där kan inte arbetsgivaren kosta på sig att betala lite mer i början, så som man gör med klart lovande personal som man rekryterar för att satsa på långsiktigt.
Ofta är ju skolans kvalitet, och inte minst yrkesutbildningar med praktik och lärlingstid i samarbete med branschen, det bästa svaret. Det är också en del i de senaste årens skolreformer.
Men lärlingssystem i all ära, de kan inte räcka till alla och passar inte i alla yrken. Vägen till yrkesval och fast fot på arbetsmarknaden kan gå i omvänd riktning. Först behöver man prova på, lära sig av dem som redan kan ett jobb och bli intresserad för att kanske bygga på med en målinriktad utbildning.
Då kan tröskeln vara hög om all lön ska vara sådan att den är rätt för de erfarna och stänger de intresserade men oerfarna ute. Det behövs avtal och samarbetsformer som gör att det går att prova på och lära sig på jobbet en tid. Det viktigaste är då inte lönen en kortare tid i början utan den inkomst man kan nå upp till under den tid när man etablerar sig i yrkeslivet.
Alltför mycket som sägs om det här går ut på att göra intryck på folk som inte har problem med jobb, men på olika sätt förmedlar intryck till väljare och intressegrupper. Då kan det slagordsmässiga fungera bättre, men det kan få sakfrågor att gå i baklås.
Såväl Centern om Folkpartiet har motverkat sina goda avsikter i sakfrågan med att uttrycka sig så svepande att de bjudit in till lika svepande avståndstaganden, från både statsministern och många i oppositionen. I FP:s fall bidrog särskilt Jan Björklunds tal i Västerås nyligen till att det gick snett. Partiets tidigare konstruktiva initiativ att till kommunerna anpassa IF Metalls avtal för upplärning av unga på arbetsplatsen kom i skymundan, bakom käcka ord som lät bättre i en kongressal. Och så låstes positionerna. Björklund sökte och fann konflikt i stället för att söka en lösning på ett problem. Sådan är politiken när den är som sämst.