I Stockholms stad förlorade hon omröstningar om både listans andra- och tredjeplats. Enligt Expressen som fått fram siffrorna fick hon när det gällde tredjeplatsen endast fem ombuds röster, mot 45 för en manlig motkandidat och 49 för segraren som var Johanna Jönsson, ordförande i den smått famösa Stureplanscentern.
Detta bör knappast ses som att vice partiledaren är en svag riksdagskandidat. Men det säger en del om hur grymt orättvis partipolitiken kan vara då det kommer till personfrågor i ett parti med falangmotsättningar. När Annie Lööf blev partiledare hade hon en viktig del av sin stödtrupp just i Stockholmsområdet – och bland dem som var varma anhängare av det havererade förslag till partiprogram som utmanade en stor del av partiet.
Anna-Karin Hatt var Lööfs främsta motkandidat. Motståndet mot henne i de båda nollåtta-distrikten bör ses i det ljuset. Fast nu står hon först i Sörmland, och kryssen avgör.
Anna-Karin Hatt hanterar en knepig uppgift, att som energiminister förvalta den omsvängning Centern gjort i sak men inte så mycket i ord och i attityder, när det gäller kärnkraften. Det kan bli väldigt tydligt hur svårt även en energiminister kan ha att säga det uppenbara, att klimat- och koldioxidfrågorna har gjort att 70-talets centerpolitik om energin blivit överspelad.
För ett litet tag sedan, innan det klarnat om Sörmlandslistan var Anna-Karin Hatt talare på årsmötet i Uppsala med branschorganisationen Svensk Fjärrvärme. Hon skrev då i UNT en hyllning till fjärrvärmens utbyggnad och byte av bränslen.
Det var välförtjänt beröm. Fjärrvärmen är en av de mer betydelsefulla orsakerna till att oljeeldningen nästan helt upphört i fastighetssektorn och till att Sveriges ofantliga olje- och fossilberoende på 70-talet successivt kunnat övervinnas. Länge handlade det dock om att fjärrvärmebolagen ersatte olja med stenkol – eller som i Uppsala med torv. Anna-Karin Hatt berömde med rätta den övergång som sedan till stor del skett till eldning med avfall och biomassa.
Ändå var det något lite komiskt i statsrådets artikel i UNT. Sverige har, underströk hon, sedan 70-talet frigjort sig från merparten av ett tidigare 80-procentigt fossilberoende. Men den i särklass största i raden av orsaker är som en stor elefant som finns där men inte ska nämnas i de rum där mycket energipolitisk diskussion äger rum. Kärnkraften är huvudorsaken till att ett storskaligt fossilgasberoende undveks och till att Sverige sett i förhållande till befolkning och samhällsekonomi har mindre än hälften av den nivå för koldioxidutsläpp som Tyskland och flera andra ligger på.
Anna-Karin Hatt lyfte i UNT fram hur stor Sveriges minskning av fossileldandet är. Men ordet kärnkraft är visst ännu alltför känsligt för att uttalas, inom och utom hennes eget parti: Detta trots att kärnkraften är den viktigaste faktorn, samtidigt som fjärrvärmen, bioenergin från skogen och annat också lämnat viktiga bidrag till det Sverige faktiskt uppnått.