âMenar vi allvar med ambitionen att kunna samarbetaâ, skrev tre S-kommunalrĂ„d i DN midsommarafton, âsĂ„ mĂ„ste vi börja med att förĂ€ndra vĂ„r egen retorikâ. De satte fingret pĂ„ det som lĂ€nge varit tydligt: Det som ofta sagts frĂ„n regeringen, inte minst statsministern, om vilja till bredare samarbete har inte hĂ€ngt ihop med hur man samtidigt talat till dem som kunde vara en del av just sĂ„dant samarbete.
âDet gĂ„r ⊠inte att ena stunden bunta ihop de borgerliga partierna och kalla dem för högerpartier, för att i nĂ€sta ögonblick strĂ€cka ut handen i förhoppningen om samarbeteâ, skriver de tre kommunalrĂ„den.
Nu finns det mÄnga kommunalrÄd. Men en del har regering och andra extra skÀl att lyssna pÄ. Dit hör Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, riksdagsman under det besvÀrliga 90-talet, och sedan partisekreterare (S) under drygt halva Göran Perssons statsministertid. Han har tyngd. Han skulle kunna ha en av de ledande posterna i en regering.
Det Ă€r han, och tvĂ„ kommunalrĂ„dskollegor, Kikki Liljeblad (S) och Olle Johansson (S), som i DN förordar samarbete över blockgrĂ€nsen, baserat pĂ„ att âmĂ„nga av vĂ„rt lands vĂ€lfĂ€rdsreformer vuxit fram i brytningspunkten mellan socialdemokraternas strĂ€van efter jĂ€mlikhet och liberalernas försvar för individens frihetâ.
De menar att ett sÄdant samarbete behöver innehÄlla betydande satsningar pÄ infrastruktur och utbildning. Men ocksÄ att Sverige i det internationella lÀge som uppstÄtt borde ha en regering med sÄ brett stöd att den utÄt kan upptrÀda med starkt mandat.
Detta motverkas, fortsĂ€tter de, av âdagens hĂ„rda debattklimatâ, dĂ€r âangreppen Ă€r hĂ„rda, tonen oförsonlig och utrymmet för problematisering och resonerande minimaltâ.
Bra att det blev sagt, nu Àven frÄn socialdemokrater som kan fÄ mÄnga i och utanför det egna partiet att ta intryck. Men det handlar om nÄgot mer Àn att stats- och finansminister borde ta sig samman och lÄta bli pÄstÄenden och argument som Àr ekon av debatten Ären nÀrmast efter regeringsskiftet 2006.
Behovet av bredare lösningar i riksdagen, i fler och större frÄgor, med eller utan en koalitionsregering över blockgrÀnsen, har varit tydligt i minst tre Är. Det har blivit mer och mer angelÀget. Inte bara pÄ grund av mandatmatematiken och en ytterkantspolitik instÀlld pÄ att undergrÀva genom tillfÀlliga blockerande nejmajoriteter. Det internationella lÀget Àr farligare Àn pÄ lÀnge!
Ett samarbete som krÀver besvÀrliga kompromisser kan samtidigt frigöra politisk kraft till nya frÄgor dÀr det behövs handling. Regeringen Àr inte ensam om att rygga tillbaka, och inte heller ensam om sprÄkbruk och tonfall som försvÄrar samverkan.
Bakom detta döljer sig nĂ„got mer. Utrymmet har blivit för snĂ€vt för det Stjernkvist och hans kollegor kallar âproblematisering och resonerandeâ. Det blir svĂ„rare att lösa olika problem nĂ€r konstruktiva nya uppslag lĂ€tt leder till oresonliga angrepp frĂ„n intresseorganisationer, som snabbt kan rycka med sig bĂ„de populistiska nyhetsvinklingar och riskrĂ€dsla i interna partiopinioner.
Statsministern, men inte enbart statsministern, bör kĂ€nna sig trĂ€ffad av Stjernkvists med fleras diagnos av debattklimatet. Detsamma gĂ€ller fler partiledningar â men Ă€n mer fackliga organisationer, pensionĂ€rsorganisationer och nĂ€ringslivsorganisationer. En del sĂ„dana har starkt bidragit till ett klimat av ilska och missnöje, dĂ€r verkligheten döljs, och eftertanke motverkas â medan ytterkanter till vĂ€nster och höger gynnas.
Det gÄr inte att bryta ett sÄdant mönster genom att fortsÀtta med ord och tonfall som Àr kopierade frÄn tidigare utkÀmpade maktkampers överdrifter och felsteg.