Snart börjar höstterminen. I Strängnäs och Flen drar skolorna igång nästa vecka, medan eleverna i Eskilstuna får ytterligare en veckas sommarlov och startar 24 augusti.
Det är sig ganska lika vid varje läsårs början. Klasserna samlas och eleverna uppdaterar varandra om vad de har gjort under ledigheten. Kanske har några kamrater flyttat och försvunnit, kanske har några nya elever börjat. De flesta är glada över att se varandra igen och tacksamma över att vardagen får en fast struktur.
Men skolstarten innebär även mycket ångest och många rädslor. De elever som är utsatta för trakasserier och mobbning ser inte alls fram emot det läsår som väntar. Dessa är många fler än man kan tro. Och betydligt fler än skolorna vill erkänna.
I går presenterade organisationen Friends sin årliga rapport. 15 000 ungdomar har svarat på frågor om mobbning, trakasserier och kränkningar. Resultatet förskräcker. Var femte ungdom på mellan- och högstadiet har blivit kränkt av en annan elev och åtta procent av eleverna i årskurserna 4–9 blev mobbade förra året.
Om dessa siffror gäller även i Eskilstuna kommun innebär det att ungefär 1 000 ungdomar utsätts för mobbning av sina skolkamrater. Och av vuxna i skolan. Enligt den undersökning som Friends har gjort uppger tio procent av eleverna i årskurs sex till nio att de kränkts av vuxna på skolan.
Här kan någon invända att unga kan använda ordet kränkt slarvigt, att det många gånger handlar om befogade tillrättavisningar från exempelvis lärare.
Så kan det vara, men alla sådana svar kan inte tolkas så. Där finns även substans, och när allt kommer omkring gäller det att lyssna på barnen, inte reflexmässigt avfärda deras berättelser.
Den vuxen som ser eller får veta att en elev utsätts för kränkningar av andra vuxna har en skyldighet att rapportera till rektorn som i sin tur ska ta ärendet till huvudmannen. Det fungerar sällan så. Tre av tio i skolpersonalen vet inte vad de ska göra, trots att varje skola ska ha en plan för vad som ska göras både för att förhindra och förebygga mobbning.
Det kan upplevas som skamligt för de elever som kränks, trakasseras och mobbas att berätta för någon att de faktiskt utsätts för taskiga kommentarer, hot eller rent av våld. När de ändå gör det tar det lång tid innan något händer. Om något händer.
Nästan 90 procent av skolpersonalen anser att de agerar när de får veta något eller ser något. Men eleverna har en annan bild. Ungefär hälften tycker inte att de vuxna gör något.
Den här signalen måste tas på allvar. I många år har det talats om och gjorts försök att höja kunskapsnivån hos eleverna. Men om arbetsmiljön upplevs otrygg av så många elever blir det svårt att nå de eftersträvade kunskapsmålen.
Vem bär ansvaret för att det är så här? Inte är det skolministern och utbildningsdepartementet. Inte heller är det Skolverket eller Skolinspektionen. Ansvaret är de enskilda skolornas, men även mobbarnas föräldrars. Skolpersonal, elever och föräldrar måste reagera tydligare på mobbning och finna en modell för hur en väl fungerande och respektfull skolmiljö kan byggas.