Det finns många frågor och alltför få svar efter Irans attack med drönare och missiler mot Israel i helgen.
En av de få goda nyheterna de senaste dagarna är att attacken i stort kunde avvärjas. Dels med Israels eget luftvärnssystemet "Iron Dome", dels med stöd från USA och Storbritannien (Aftonbladet 14/4).
Att USA och Storbritannien kunde hjälpa att avvärja attacken berodde på att det redan dagar innan var känt att den var på gång. Något som även möjliggjorde att den israeliska befolkning fick tid att förbereda sig. (SVT 13/4).
Den stora frågan, som i skrivande stund återstår att besvara, är vad som händer nu.
Få vill se en upptrappning av konflikten. Men krigshetsarna finns och inte sällan på strategiska positioner. En majoritet i det israeliska krigskabinettet vill exempelvis, enligt israeliska källor till nyhetsbyrån Reuters, gå till motattack. Inom kabinettet är man dock oeniga om när och hur en sådan vedergällning ska genomföras (SVT 14/4).
Men en övervägande majoritet utanför kabinettet ser ändå riskerna med en upptrappad konflikt. Många av världens ledare manar till lugn och eftertänksamhet. Samtidigt som de sluter upp kring Israel och fördömer attacken.
USA:s president, Joe Biden, har uppmanat Israel att visa återhållsamhet. I Washington arbetar man för att minska risken för ett omfattande regionalt krig (FT 15/4).
FN:s generalsekreterare António Guterres har manat till besinning: ”Mellanöstern står på randen till ett fullskaligt krig. Människorna i regionen står inför en verklig fara för en förödande konflikt.” (Yle 15/4.)
Efter en tid av allt skarpare kritik mot den israeliska armens agerande i Gaza, sluter många stater upp bakom Israel igen. Fokus förflyttas – åtminstone för en tid – från Gaza till Israel och dess befolkning.
Irans attack innebär således ytterligare ett bakslag för Gazas befolkning. Hoppet att den tilltagande och allt skarpare internationella kritiken mot Israels agerande skulle leda till förbättringar, exempelvis ökade leveranser av mat och andra nödvändiga förnödenheter, avtar i takt med att världens mäktigaste ledare nu riktar sin uppmärksamhet mot den nya konflikten.
Befolkningen i Gaza kan heller inte räkna med ökat stöd av andra närliggande stater. I det komplicerade spel som präglar politiken i Mellanöstern är det inte sällan viktigare att liera sig med fiendens fiende än med sina vänner. Och Iran är den främsta fienden för många arabstater.
Attacken mot Israel innebär därför sannolikt att även dessa staters stöd för Israel ökar. Vilket åter förändrar de säkerhetspolitiska utgångsläget i Mellanöstern.
För Israel finns det onekligen mycket att vinna på att sitta still i båten just nu.
Under tiden håller resten av världen andan. Oron för vad ett fullskaligt krig i Mellanöstern skulle kunna leda till är påtaglig.
De finns visserligen de som skulle gynnas av ett fullskaligt krig i Mellanöstern, exempelvis Ryssland och Putins regim. Världens uppmärksamhet tenderar att vara tämligen enahanda. Ett krig i Mellanöstern, där flera stater kan dras in, skulle innebära att det fullskaliga kriget i Ukraina hamnar mer i skymundan i ett läget när Ukraina ber om mer stöd och hjälp.
En annan faktor som påverkar omvärldens reaktioner är oron för att en utökad konflikt skulle leda till att olje- och energipriserna samt fartygstransporterna skulle bli väsentligt dyrare. Något som kan komma att negativt påverka den redan skakiga världsekonomin och leda till inrikespolitiska komplikationer i många länder.
Detta i ett läge då det säkerhetspolitiska läget i världen redan är mer än ansträngt. I säkerhetspolitiska debatter spekuleras allt oftare om vi står inför eller redan gått in i ett nytt världskrig.
Det är en spekulation som ter sig som helt bisarr för många. Men antalet krig, konflikter och andra oroshärdar runt om i världen har ökat stadigt de senaste åren. Det finns en gräns för när otaliga lokala krigs- och konflikthärdar övergår till ett globalt krig.
Om krutdurkar som den i Mellanöstern exploderar ökar risken.