Även om de får tjockt tilltagna ekonomiska plåster på såren, så kan även en god insats sluta tvärt med avsked på grått papper.
I en del företag skiftar ledningens huvudproblem snabbt. Den som är rätt man vid rodret i en fas kan ha andra kunskaper och egenskaper än de som behövs bäst i nästa fas. Men bytena på VD-poster i näringslivet sker ibland med sådan snurr i karusellen att det tyder på missgrepp av styrelsen.
Det går inte att generalisera om sådant. Men VD-skiftet i Volvo AB har ett par aspekter som inte ger god eftersmak.
Rekryteringen av Scanias Martin Lundstedt kan enkelt ses som att man passat på att anställa den kanske mest meriterade som går att hitta inom Sverige. När Scania nu är helägt av Volkswagen kan samordningen med koncernens andra lastbilsbolag MAN väntas gå snabbare. Det kan, utan att produktionen i Södertälje minskas, bli mindre självständighet och mer närgången styrning från koncernnivån. Om då Martin Lundstedt uppfattats vara på väg att söka sig en ny arbetsgivare har det ju för Volvo framstått som att det kunde vara läge att passa på medan chansen fanns.
Men till bilden hör också den långvariga klagokampanjen mot Volvoledningen från en del aktieägare, inte minst finansmannen Christer Gardell i riskkapitalfonden Cevian. Det har hävdats att Volvo snabbare borde leverera en ökad lönsamhet och gå in för stora strukturgrepp och avyttringar.
Det som nu hänt kan även uppfattas som att Industrivärdengruppen – skakad och osäker efter förtroendekrisen i SCA – vikt sig för det slags ägare som ser mindre till industriell långsiktighet och mer till möjligheter att snabbt påverka aktiekursen.
Jämfört med det ytterst välskötta Scania har Volvo en bredare produktportfölj och behöver hantera risker på långt fler marknader – och är därmed mer påverkat av de olika krisförloppen i världsekonomin efter dramatiken 2008-09.
Det har uppstått ett stort behov av att bättre samordna och rationalisera olika koncerndelar och de olika lastbilsmärken som Volvo har. Men det är just detta som pågått under den från Volvo CE hämtade Olof Perssons ledning – som det ofta har sagts med både energi och framgång.
Viktigare än personfrågorna är dock styrelsens förmåga att hålla den industriella kursen och att rationalisera och investera rätt för att vara i en stark position vid den tid och på de marknader som en stark uppgång på nytt tar fart. Detta gäller inte minst Volvo CE, som för närvarande är starkt påverkat av den djupa internationella svackan i gruvsektorn och inbromsning i Kina och Brasilien. Att, som Volvoledningen uppenbarligen gjort, sikta på att anpassa sig till det nya läget, och fortsätta att satsa och vara konkurrenskraftig i Asien är givetvis riktigt. Kina förblir den största marknaden i världen för detta slags maskiner.
Att anläggningsmaskiner hör ihop med ett av de världsledande lastbilsföretagen är inte minst tekniskt en styrka. Det som däremot kan leda kraftigt fel är krav från mer kortsiktigt funtade ägargrupper med ett främst finansiellt, inte industriellt perspektiv. Sådana söker ofta kvicka utvägar i strukturaffärer och avknoppningar eller fusioner. Spekulationer har inte saknats om att just Construction Equipment skulle kunna bli säljobjekt i en strukturaffär, där sammanslagning med någon konkurrent skulle kunna öka vinsten genom att försämra konkurrensen.
Förhoppningsvis förmår styrelse och ledning även efter VD-skiftet stå emot dem som har lätt för sådana genvägar. Dessa leder i själva verket ofta till att det som slagits samman blir mindre än delarna och förlorar mark till helt andra företag.