I går larmades det på deras ledarsida om en risk att människor vill ha egna trygghetslösningar om de förlorar tilliten till pensioner och andra skyddsnät.
Det låter sig ju sägas. Men det är en fördel att minnas att tvivel på hållbarheten i trygghetssystem kan vara välgrundat eller ogrundat. De som allra mest påstår att olika system inte kommer att hålla har ofta motiv som medför att de vill göra människor otrygga. Dessa förkunnare av otrygghet och bristande tillit är ett mycket blandat sällskap. Försäkringsbolag. Fackliga organisationer. Allsköns missnöjesprofeter till höger och till vänster – en skara där just Aftonbladet många gånger uppträtt som påhejare.
Även om det är svårt för Aftonbladet så är det bra att skilja på verkliga svagheter i trygghetssystemen och missvisande kampanjmakeri med politiska eller kommersiella motiv. En svag punkt på riktigt är tandvårdsförsäkringen.
En annan är att taket för a-kasseersättningen alltför länge inte anpassades till löner och priser. Där har följden blivit att flera fack och försäkringsbolag fyllt på med tilläggsförsäkringar. Detta segregerar en del av socialförsäkringssektorn mellan olika yrkesgrupper. Det stärker dock ställningen för något Aftonbladet har på närhåll, nämligen fackliga organisationer.
Men utbredningen av olika slags extraförsäkringar för sjukvård är främst ett exempel på att propagandan om sen eller dålig vård lyckats pränta in en oro även för problem som sedan åtskilliga år åtgärdats – eller så har det från början handlat om en misstro som försäkringsbolag haft sina skäl att sprida bland arbetsgivare eller arbetstagare. Svensk sjukvård är verkligen inte en sektor där bristande kompetens eller resurser skulle motivera privatförsäkring på bred front. De sektorer i sjukvården som på många håll nedvärderats eller försummats, såsom delar av psykiatrin eller vården av alkohol- och narkotikaskadade är inte heller vad vårdförsäkringsbusiness inriktas på.
Och fastän det är ännu svårare för Aftonbladet bör man också komma ihåg att välfungerande socialförsäkringar som ger trygghet så långt möjligt ska göras självförstärkande och inte självundergrävande. De får dessutom mer styrka ur det som ökar kunskap, arbetsinsatser, företagande, produktivitet och skattebaser.
Så som pensionssystemet nu gör ska det stimulera till mer arbete, till studier för att höja inkomster och till att inte onödigt tidigt lämna arbetsmarknaden. Det ska också vara stabilt så att utbetalningarna inte driver iväg utan underlag i inbetalningar och förräntning.
Pensionssystemet är bland det tryggaste vi har när det gäller sociala system. Även äldrevården är i huvudsak i gott eller mycket gott skick, och största risken där är personalbrist om det inte blir tillräckligt lönande att arbeta.
De som likt Aftonbladet okritiskt sprider föreställningar om att man inte litar på pensionerna rör ihop olika saker. Det statliga systemet och de kollektivavtalsbaserade tilläggspensionerna är välkonstruerade och välförvaltade, men kan inte trolla bort behovet av ett starkt näringsliv och en god arbetsmarknad.
Många – för att inte säga alla – gör klokt i att dessutom spara själva. Men det säger inte att statlig pension eller avtalspension är opålitlig. Bara att dessa system från början är konstruerade för att ge en ganska stor omfördelning mellan olika faser i livet – men inte för att göra det till allmänt beteende att leva ur hand i mun och inte själv spara något.