Höger har i dessa sammanhang mindre med liberalism och lågskattepolitik att göra, än med attityden till palestiniernas frihetskrav. Huvudkraften på högersidan utgörs av en valkartell mellan Benjamin Netanyahus Likud, hårdföra bosättningskramare, och Avigdor Liebermans Yisrael Beiteinu, som specialiserat sig på hets mot araber. Men Likud/Beiteinu-blocket snubblade i valspurten. De två partierna rasade från sammanlagt 42 mandat, till att bara kontrollera 31 av Knessets 120 stolar. De ännu mer extrema och religiösa ultranationalisterna i Habayit hayehudi gick visserligen starkt framåt, men inte så mycket som man fruktat. Totalt klättrade högerblocket, som också inkluderar ett par judiska fundamentalistgrupper, bara precis över mittgränsen, till 61 mandat.
Valets stora vinnare blev i stället det nybildade mittenpartiet Yesh Atid, som till allmän förvåning erövrade hela 19 mandat. Partiet leds av den tidigare tv-stjärnan Yair Lapid, en charmig populist som drivit valkampanj genom att lova lite mer av allt åt alla, utom möjligen åt de religiösa krafterna – han vill avskaffa ultraortodoxa mäns rätt att slippa värnplikten. Det är visserligen en idé med brett stöd hos den israeliska allmänheten, som är utled på att betala för att fundamentalister ska få leva på bidrag i stället för att arbeta och tjänstgöra i armén som alla andra. Men eftersom det politiska landskapet är så splittrat, och de flesta regeringar balanserar på en handfull mandat, har det hittills varit svårt att vingklippa de religiösa krafterna i Knesset.
Försöken har pågått länge. Yair Lapid är son till politikern Tommy Lapid, vars liberala mittenparti Shinui drev sekularismen ännu hårdare i början av 2000- talet. Från att ha haft en handfull mandat växte Shinui plötsligt till Knessets tredje största parti i valet 2003 – men kollapsade lika snabbt ett par år senare. Flera andra sekulära partier har på samma sätt försökt överbrygga linjen mellan höger och vänster. Dit hör exempelvis Pensionärspartiet, en liten missnöjesgruppering som kom och försvann mellan 2006 och 2009.
Yesh Atid bör ses som det senaste försöket att fylla detta gamla tomrum i mitten av israelisk politik, men risken är därför också att partiet möter samma öde som sina föregångare, när det tvingas välja sida och formulera en tydlig politik.
Regeringsbildningen blir svår. Men även om Knesset kluvits i två nästan jämnstora block, är det bättre än vad som verkade vänta: en ren seger för mörkerkrafterna till höger. Under trycket av egna och andras extremism har stora delar av den israeliska väljarkåren retirerat in i ultranationalismens förföriskt enkla lösningar. Alla framgångar för den israeliska centern är därför ett steg i rätt riktning, duvorna på vänsterflanken tycks ju hjälplöst utmanövrerade.
Långsiktigt ser det tyvärr ändå dystert ut. Israel står inför en mycket svår uppgörelse med de inre demoner, nationalism och religiös extremism, som hotar inte bara palestiniernas dröm om en egen stat, utan också landets eget demokratiska system.