I går kom en stark reaktion på Eskilstuna kommuns vägran att hjälpa tiggarna. Ett antal Eskilstunabor har skrivit ett upprop. Bland dem finns ordförandena för SSU Sörmland och ABF Sörmland, riksdagsledamoten Sara Karlsson (S), som alltså går emot sitt parti i Eskilstuna, och personer från partipolitiskt obundna föreningar och nätverk. "
"Eskilstunauppropet vill att kommunledningen omprövar sin hållning och aktivt arbetar för att säkerställa att alla som vistas i Eskilstuna gör det under drägliga villkor" skriver gruppen i uppropet som finns på Facebook med vidare länk.
Uppmaningen är alldeles riktig och uppropet är ett hälsotecken i Eskilstuna. Men det finns en annan aspekt här, som vi berörde förra veckan. Den politiska majoriteten bör inte bara ompröva sin hållning, den bör respektera demokratiska beslut.
I oktober beslutade nämligen kommunfullmäktige att "Kommunen ska ta initiativ till en dialog med lämpliga frivilligorganisationer för att efter modell från Gnosjö hitta sätt att erbjuda tiggare sysselsättning eller på annat sätt underlätta deras sociala situation."
Så lyder hela beslutet. Referensen till Gnosjö kan leda tanken fel. Där hade kommunen ingen egentlig roll. I stället var det frivilligkrafter som lät tiggarna baka bröd, klyva och packa ved, sälja bär och annat av det slaget för att tjäna pengar genom arbete och inte genom tiggeri. Sådant förekommer även i Sörmland. Insatsen är värdefull men i Gnosjö har det uppstått frågetecken om hur hållbar den verksamheten är.
Det gäller dock att pröva alla vägar för att hantera denna i Sverige nya typ av fattigdomsproblem. Hur vägarna kan se ut är något som bör utredas förutsättningslöst av Eskilstuna kommun, i enlighet med det brett formulerade uppdraget från kommunfullmäktige. Det beslutet är fortfarande i kraft eftersom inget annat fullmäktigebeslut är fattat i frågan.
Den politiska majoriteten har rundat denna demokratiska process. S, M och C meddelade sin åsikt, att kommunen inte ska hjälpa tiggarna, i en offentlig vägledning till tjänstemännen – ett papper som inte hade klubbats i något kommunorgan. Tjänstemännen har dock rättat sig efter detta.
Det fanns förstås andra sätt att hantera frågan på. Tjänstemännen hade kunnat ta fram beslutsunderlag med analys av behov och konkreta förslag med kostnadsberäkning, gärna efter inhämtning av erfarenheter från andra kommuner. I fredagens ledare beskrevs en väg till tak över huvudet för tiggarna som inte alls är dyr för skattebetalarna.
En sådan process hade gjort det svårare för den politiska majoriteten att smälla igen dörren.
Nu kan dock kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) prata strunt i tidningen:
– Vi har letat efter en lämplig lokal och det är inte så lätt som man tror. Kommunen kan inte ta på sig ansvar att erbjuda boende som håller lägre standard än vi annars skulle acceptera. Kommer det 40 personer talar vi ju om kostnader som motsvarar ett litet äldreboende. Det går inte.
Exakt vilka är "vi" som har letat lokal? Vilka lokaler handlar det om och vilken typ av upplåtelse har övervägts? Var är de ekonomiska uträkningarna? När inget av det finns redovisat kan Jansson påstå vad som helst.
Men det ser även ut som om kommunstyrelsens ordförande börjar trassla in sig. Nu heter det att "vi" har försökt men inte lyckats. Nyligen var beskedet från den politiska majoriteten att kommunen inte är skyldig att hjälpa och därför inte kommer att hjälpa. Vilken förklaring gäller egentligen?
Hur som helst kvarstår det akuta problemet. Tiggarna som har avhysts från tunneln under tågstationen sover fortfarande utomhus på annan offentlig plats.
Lösningen på tiggarnas problem finns inte i Sverige. Den finns i Rumänien och Bulgarien. Ingen har påstått något annat. Men tiggarna är här. De är här för att de känner sig tvingade till det. De behöver ha någonstans att sova, tvätta sig. De behöver ha något att äta. Att vägra dem det i väntan på förändring i deras hemländer är ovärdigt Sverige. Det är ovärdigt Eskilstuna.