Svenska Dagbladet tog i går på nyhetsplats upp ett självklart men underrapporterat spår om överenskommelsen mellan de sex partierna. Uppgörelsen innebär inte nödvändigtvis att Vänsterpartiet får ökat inflytande över den ekonomiska politiken. Tvärtom kan Vänsterpartiet som en yttersta konsekvens ställas helt utanför budgetarbetet.
Detta påpekades bland annat av denna ledarredaktion i en första kommentar om överenskommelsen och av Carl Bildt häromdagen.
"Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren" står det i dokumentet. De allra flesta har tolkat begreppet partikonstellationer som Alliansen och de rödgröna, där de rödgröna bara kan bli störst om V går ihop med S och MP.
Men allianspartierna är i detta sammanhang en partikonstellation bara om de lägger en gemensam budgetmotion. Om de går fram med var sin motion är de inte större än S och MP, och regeringen behöver inte V för att få igenom sin budget.
Knäckfrågan är alltså om Alliansen avser att fortsätta lägga en gemensam budgetmotion eller presentera egna partimotioner. Sakpolitiken talar för det senare. Det borde ligga i allianspartiernas intresse, om de har Sveriges bästa för ögonen, att regeringens ekonomiska politik flyttas närmare mitten och har så svaga socialistiska inslag som möjligt.
De fyra allianspartierna har nu också tagit den yttersta konsekvensen av sin oförmåga att, givet dagens parlamentariska situation, bilda en alliansregering. I det läget borde varje borgerligt parti utnyttja den fria oppositionsrollen till att profilera sig. Det kan vara på sin plats efter åtta regeringsår där allt behövt kompromissas.
Tyvärr tenderar taktiken ofta trumfa sakpolitiskt fokus. En hel del borgerliga politiker önskar uppenbarligen agera med sådana utgångspunkter. Gemensamma budgetförslag från Alliansen ska tvinga regeringen att samarbeta med Vänsterpartiet, så att regeringspolitiken får en slagsida vänsterut. Det gör de politiska alternativen tydligare och bäddar för Alliansen i valet 2018.
Vilken av dessa vägar allianspartierna väljer är än så länge oklart, vilket sannolikt bottnar i en oenighet såväl inom som mellan de fyra partierna. Det kan också vara därför som de har varit så dåliga på att ta debatten om överenskommelsen, som hittills i mycket definierats av dess motståndare – samt av många nyhetsredaktioner som varit mer intresserade av konfliktdramaturgi än att reda ut och förklara.
Carl Bildts sakliga, resonerande, något avvaktande men i grunden till överenskommelsen positiva bloggkommentar har exempelvis av Sveriges Radio och Sveriges Television omtolkats till kritik, "hård kritik" till och med (SVT).
SVT har även beställt en opinionsmätning från Sifo där de tillfrågade bland annat fått svara ja eller nej om de tycker att "överenskommelsen mellan regeringen och oppositionen är demokratisk eller odemokratisk". Frågan antyder alltså att något inte står rätt till i denna överenskommelse, att den kan vara odemokratisk till sin karaktär.
Nyhetsredaktioner som agerar på detta sätt bör stanna upp och tänka efter. Vilka politikerföraktande, systemfientliga och antidemokratiska krafter spelar de i händerna?