Riksdagen har infört, förstärkt och försvarat Tryckfrihetsförordningen. Från kanslihusbyråkrati och en del annat juristhåll kommer allt som oftast försök att undergräva eller upphäva även mycket betydelsefulla delar av skyddet för det fria ordet.
Alliansregeringen behöver här välja sida: Riksdagens synsätt eller det motsatta? Just nu är den på väg mot fel sida. I en remiss till lagrådet har det konservativa i regeringen fått breda ut sig och det liberala i regeringen inte har hindrat det.
Det görs lättare att sätta fast visselblåsare och andra meddelare som i tjänstgöring utanför landet gett upplysningar till internationell press, på ett sätt som är tillåtet i Sverige men straffbart enligt andra länders auktoritära hemlighetsregler. Exiltidskrifter som tagit skydd i svensk tryckfrihet mot repressiva styren kan lättare än tidigare utsättas för juridiska angrepp över gränserna. Det görs lättare att skrämma nyhetsmedier till tystnad genom hot om kostnader i förtalsrättegång, skyddet av tryckfrihetsjuryn kan lättare kringgås.
Lagrådsremissen har kritiserats för att justitiedepartementet tillåtits gå vidare enbart med sådana delförslag från Yttrandefrihetskommittén som har tryckfrihetsinskränkande verkan. Förslag som skulle stärka skyddet för det fria ordet har däremot tills vidare lagts åt sidan. Den kritiken är välgrundad.
Exiltidskrifter kan visserligen ofta skydda sig med att skaffa sig en del prenumeranter i Sverige. Men möjligheten att låta andra stater – och andra tryckfrihetsfientliga intressen utomlands – begära tvångsmedel mot personer i Sverige som varit källor för nyhetsförmedling är mer allvarlig. När det motiveras med att grundlagarnas tryckfrihet bara skulle vara till för Sverige bör detta ifrågasättas. Vår demokrati är en del av friheten i världen, det fria ordet kan inskränkas mycket när länder med svagt tryckfrihetsskydd kommer åt använda svenska kronofogdar och poliser som redskap. Det som föreslås står inte i grundlagstexten i dag, men det har av jurister "ansetts" att ändringen inte är något nytt. Den sortens glidning bör det ses upp med!
Tryckfrihetsjuryn är en av de viktigaste skyddsbarriärerna för det fria ordet, men den är till nackdel för advokatskråets fackliga intresse att kunna processa oftare. Den är även ett ständigt förargelseobjekt för mer auktoritära jurister och tryckfrihetsfiender. En gammal och knappast använd paragraf i en underordnad lag – om att när åtal väcks i tryckfrihetsmål och juryn friar ska den som därmed döms oskyldig ändå undantagsvis få stå för sina advokatkostnader – går på tvärs mot en huvudlinje i Tryckfrihetsförordningen. En juristoffensiv har nu fått först Högsta Domstolen och sedan regeringen att orsaka att den sällan använda regeln kan bli ett verkligt och inte sällan utnyttjat redskap för att driva igenom ett kännbart ekonomiskt straff även då en utgivare blir friad av tryckfrihetsjuryn.
Det argumenteras i lagrådsremissen så att medierna påstås vara ekonomiskt starka och de som vill stämma för förtal svaga.
Verkligheten är idag att många av de nyhetsmedier som kan utsättas för påtryckningar om att inte publicera har en mycket bräcklig ekonomi. Samtidigt finns inte sällan möjlighet för lobby- och andra intressen som vill försvåra publicitet att finansiera en stämning där en privatperson, som ibland inte ens namngivits i nyhetsartikeln, skjuts fram för att försvåra fortsatt publicitet i vissa ämnen.
Den där lagrådsremissen bör inte bli proposition.