SD proklamerade i går att de fäller varje regering som inte gör som de vill. Det stannar alltså inte vid att de, ifall de kommer åt, fäller regeringen Löfvens förslag till budgetramar.De förklarade att de kommer att behandla en annan regering likadant. Det är inte alls överraskande, med tanke på vad för slags parti SD är.
Det är ett typiskt beteende från partier av SD:s slag.
Vare sig socialdemokrater eller borgerliga partier kan räkna med att kunna regera med någon framgång det parlamentariska läge som nu råder.
Det borde en del väljare ha tänkt mer på innan de lade sina röster.
Men det borde också statsministern och ledande personer i en rad partier ha tänkt mer på tidigare under den här hösten. Som Stefan Löfven beskrev det i går kväll utgick han och andra från att SD skulle göra som partier brukar i riksdagen och lägga ned sina röster i slutvoteringar när deras egna förslag fallit i förberedande voteringar.
I så fall skulle ju S-MP-regeringen ha haft en lätt resa så snart den sytt in Jonas Sjöstedt (V). Både regeringen och allianspartierna tycks under en stor del av hösten ha utgått från detta, och därmed inte resonerat igenom den reella parlamentariska situationen.
Det var obetänksamt, men måste inte innebära att man ska fortsätta på samma sätt resten av höstriksdagen. Detta är nu ett läge där det är klokt med en del eftertanke och att inte rusa iväg till att förhastat avvisa de samarbetsmöjligheter som finns.
Partiledare bör nu inte debattera med twitter, utan undersöka vad de kan få igenom och vad motparten är beredd att ge efter om.
Det måste sjunka in att det inte finns ett rödgrönt regeringsalternativ som kan styra på egen hand och att detsamma gäller ett alliansalternativ. Dessutom är onsdagens eventuella omröstning om ramar och skatteintäkter inte slutpunkten för budgetbehandlingen. Det är en viktig omröstning men den följs av över 20 beslut om ett utgiftsområde i taget.
Skulle alliansbudgetens ramar klubbas i dag ändras utgångspunkten i fortsatta samtal, men problemet finns kvar ändå. SD kan systematiskt rösta med S i de kommande voteringarna för att ta sönder budgeten med omflyttningar inom ramarna.
Inte heller en regeringsombildning räcker så länge man inte hittar ett arbetssätt att lösa frågor över blockgränsen.
Men rätt hanterad måste trots allt inte en sådan här kris i regerandet sluta med kaos. Den är också en möjlighet att göra saker bättre.
Statsministern har, trots det som hände i går, fortfarande bollen. Han måste klargöra att han är beredd att kompromissa även om det innebär en del egna eftergifter i även stora frågor, förutsatt att andra kommer till mötes på samma sätt.
Han måste också vara klar över att alla allianspartier, inte bara ett par, är motparter.
Här har han varit obetänksam under höstens lopp, men tog kanske i går det steg som behövdes.
Att partierna i den förra regeringen motionerade om sitt nästan färdiga budgetförslag var inte fel.
Men både de och de nya regeringspartierna borde ha använt den första delen av finansutskottets sakbehandling till att söka kompromissmöjligheter.
Att SD är ett parti där hela förhållningssättet är att slå saker över ända borde man ha insett.
Politik mellan seriösa partier är inga nollsummespel. Även om man tvingas att i ett visst läge ta i princip hälften var i en del stridsfrågor från en föregående mandatperiod så går det att skapa nytt och vinna gemensamt bättre handlingsutrymme med att enas om att gå framåt i andra frågor av växande betydelse försvaret, företagsbeskattningen, bostadsbyggandet är bara några tänkbara sådana områden.
Det är inte så statsmannamässigt att inte våga, och att då i stället låta sådana som SD fälla varje regering.