Hur sant det är må vara osagt, sant är att det förändrade Olof Palmes eftermäle och därmed det arv som socialdemokratin har att förhålla sig till också i dag.
Före mordet hade Palme själv signalerat att han var färdig med sin centrala roll i svensk politik. Att mördaren bara föregrep en utveckling som var så nära förestående fördjupar tragiken ytterligare. Det kan dessutom förta styrkan i de mer omfattande konspirationsteorierna kring mordet.
Palme var en passionerad politiker och en kraftfull retoriker, men sällan någon föregångsman. Liksom sin företrädare Tage Erlander var han mån om att stå mitt i partiet och snarare spegla än påverka strömningarna inom socialdemokratin. Dessutom, Palmes högborgerliga bakgrund gjorde att hans plats i partiet inte var självklar. Han rörde sig försiktigt.
När en växande opinion krävde att svenska företag skulle förbjudas från att gynna rasistregimen i Sydafrika med investeringar som gödde apartheidsystemet, valde Palme att lyssna till rörelsen. Inblandade LO-fack menade att ett sådant förbud skulle hämma svenska företags utveckling och därmed svenska jobb. Sydafrikalagen tillkom i stället under den kortlivade liberala regeringen Ullsten.
Ett decennium senare föll rasistregimen och Sverige hyllades för en lagstiftning som drev andra länder framför sig i ett ökat tryck mot apartheid. Vid den tidpunkten var det i Sverige och världen självklart att äran var Palmes.
Pragmatikern Olof Palme tvingades manövrera i ett politiskt landskap som avsevärt skilde sig från det som funnits tidigare och vad som skulle komma därefter. Han blev partiledare just när en revolutionär vänster växte till i vårt land och i många andra länder, då Olof Lagercrantz gjorde liberala Dagens Nyheters kulturdel till ett forum för maoistiska idéer och TV2 byggdes upp av unga präglade av studentrevolten.
Palme själv inledde sin karriär inom studentkårsrörelsen, så småningom även internationellt, men hans gärning hade en grundgjuten demokratisk bas. Hans uppskattning av USA som föregångsland var livslång.
Hela det politiska landskapet gled under de här åren åt vänster. Till och med arbetarrörelsens traditionsrika folkhögskola Brunnsvik var på väg att gå förlorad till de revolutionära lärorna. Palme behövde fånga in det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU innan det i värsta fall försvann utom räckhåll.
Han valde att synas på barrikaderna. När han tog täten i Vietnamdemonstrationerna var det självfallet inte bara av taktiska skäl. Väldigt många svenskar delade hans engagemang i sak och ville som han att människor ska få styra sina liv i fred och utan stormaktsinblandning.
Men med facklan i hand syntes han på bild i tidningar jorden runt tillsammans med en ledande företrädare för kommunistregimen i Hanoi. Det störde inte så mycket i dåtidens Sverige som i USA. Under återstoden av sina politiska år försökte Palme förgäves reparera de kraschade relationerna med Washington.
Så här under socialdemokratins jakt på en försvunnen identitet diskuteras det gärna vad Palme skulle ha gjort om han varit med i dag. Säkert skulle han ha gjort någonting helt annat än det han faktiskt gjorde, eftersom hans gärning var så förknippad med den tid han verkade i.
Härtill kommer att Palme aldrig föreföll särskilt intresserad av de ekonomiska frågor som i så hög grad uppfyller dagens politiska debatt. Sådant överlät han åt sina finansministrar, Gunnar Sträng och Kjell-Olof Feldt, som inte hade någonting utom titeln gemensamt.
De som tror att Olof Palme skulle ha velat vrida den ekonomiska politiken tillbaka bör påminna sig om att finansdepartementet under hans sista statsministerår gick under öknamnet Kanslihushögern.