Bättre än i Köpenhamn räcker inte. FN:s klimatkonferens i Paris, som strax börjar, ser ut att ha bättre förutsättningar än den i Danmark för några år sedan.
Krisinsikt och kunskapsnivå har tilltagit under åren som gått från Köpenhamn till Paris. Den tekniska utvecklingen har sänkt kostnaderna för flera slag av energi som är mer klimatvänliga än kol, olja och fossilgas.
Det politiska klimatet har blivit mer klimatvänligt, inte minst när USA och Kina för ett år sedan tillsammans presenterade mål för en kursändring i sin energiförbrukning.
Det har tagits nya grepp i förberedelserna inför Parismötet. I stället för en fåfäng dragkamp om att få andra att överta en större procentuell andel av anpassningsbördan har ett stort antal länder ställt samman vad de själva tänker försöka uppnå. Mycket talar för att Parismötet kan sluta med att många av de deltagande gratulerar varandra till en diplomatisk framgång.
Men det är ekonomi och teknik, konsumtionsvanor och investeringar, hushållning och effektivitet – däremot inte diplomati – som avgör om kurvor böjer av åt rätt eller fel håll. Det enda själva diplomatin garanterat åstadkommer är en säkerställd förbränning av flygbränsle – denna FN-konferens är den 21:a i bara detta ämne. FN:s beslutsformer är dokumenterat ineffektiva och leder ofta fram till inget, eller till resolutioner som rätt många länder sedan struntar i.
Det var det som hände i Köpenhamn. Nu bör det bli annorlunda. Men i så fall krävs fortlöpande uppföljning och statistik, för insyn och granskning av vad som görs och vad resultaten blir.
2014 förbättrades förhållandet mellan den globala produktionen och de globala utsläppen av koldioxid från energisektorn med ungefär 2,3 procent. Det var något nytt. Tillväxten fortsatte men utsläppen i världens energisektor fortsatte inte att öka. Om det blir en ny trend, om den fortsätter och förstärks, kan det få väldig betydelse.
Men – och det bör diplomatins blomsterspråk i Pars inte få dölja: Förändringen är än så länge uppenbart otillräcklig. Även om målsättningarna som, mer eller mindre på allvar, redovisats inför Parismötet infrias, och rentav överträffas en del, så kommer de sannolikt inte alls att räcka.
Det är inte tillräckligt för att pressa ned de samlade utsläppsnivåerna så att ökningen av jordens medeltemperatur hejdas på en nivå där riktigt allvarliga skador på miljö och människor undviks.
Det behövs mycket mer, men inte samma saker i alla länder.
Alla länder måste dock med sina skattesystem sätta ett högre pris på koldioxid och andra växthusgaser, för att driva fram ny teknik och bättre hushållning. Endast då kan marknaden med tillräcklig styrka verka för att skydda klimatet.
De många länder som nu i stället subventionerar förbränning eller utvinning av fossila bränslen behöver sluta med det.
Länder behöver ersätta mängder av fossileldning med koldioxidneutral energi. Vilka energislag beror på geografi, industristruktur och teknisk förmåga.
Alla behöver också se längre än till bara energipolitiken. Konsumtionsvanor och trafiksystem har stor betydelse och kan bli mer klimatvänliga.
I många länder kan ett mer aktivt skogsbruk och mer aktiv skogsvård göra mycket. Det ger bioenergi och byggmaterial och kan ändå bygga upp ökande virkesvolymer som binder koldioxid, förutom att trä ersätter fossilförbrukande material. Där, liksom i elförsörjningen, är Sverige världsledande och ett föredöme. Detta, som vi lyckats bättre med, borde vi inte själva nedvärdera, och inte slå sönder.