Ledare: Parterna kan och bör fortsätta förhandla

Det finns de i partipolitiken, i vissa mediehus och i delar av företagslobbyn, som ser avsättning av Löfven-regeringen som ett överordnat mål. Formella skäl är underordnade det målet. Det är inte minst de som nu skapar brus kring arbetsrätten, med uppfordrande krav på Centern och Liberalerna, och hoppas på regeringskris.

Men de hoppas nog på för mycket. För det är sakfrågorna som avgör vart detta tar vägen. Att arbetsmarknadens parter inte kom i mål inom den tid som de själva hade satt upp, betyder inte att förhandlingarna har kraschat, som det heter i en del nyhetsrubriker.

Svenskt Näringsliv, LO och PTK säger tvärtom att de var nära en uppgörelse men att det inte höll hela vägen. Ingen smäller igen några dörrar och ingen försöker placera skuld på den andre. Tonen från båda sidorna är försonlig nog för att man ska kunna återuppta förhandlingarna.

Det finns utrymme för det. Det är några veckor kvar av remisstiden på Gudmund Toijers utredning som innehåller Januariavtalets andrahandslösning – ändrad arbetsrätt genom lagstiftning utan parternas medverkan. Den process som tar vid efter remissrundan är inte enkelriktad utan kan ändra innehåll vartefter fack och arbetsgivare hittar varandra i frågorna.

Parterna kommer snart att sätta igång med den ordinarie avtalsrörelsen där de förhandlar om löner och arbetsvillkor. LO:s ordförande Susanna Gideonsson säger till Dagens Nyheter att hon tror att flera av de frågor som förhandlats nu kommer att kunna lösas där.

Huvudfrågan handlar om att hitta smidigare sätt att avsluta folks anställning utan att försämra, men helst förbättra, deras position på arbetsmarknaden. Den mest omdebatterade delen är uppsägning vid arbetsbrist, och regeln om sist in-först ut. En betydligt viktigare delfråga är dock hur anställda som inte fungerar på arbetsplatsen ska kunna lämna den när arbetsbrist inte råder. 

Det kan handla om att personen inte har rätt kompetens för arbetsuppgiften och inte har förutsättningar att skaffa sig den. Det kan även vara frågan om situationer som med ett samlingsnamn brukar benämnas samarbetssvårigheter, där den anställde av olika skäl inte fungerar på arbetsplatsen.

I dag tvingas arbetsgivare i praktiken köpa ut sådana anställda. Men det blir ofta väldigt dyrt, särskilt för små företag. Om en större del av dessa kostnader skulle läggas på fack, arbetsgivare och staten, samtidigt som anställningens avslutande fick mer karaktären av omställning snarare än utköp, skulle arbetsgivarens manöverutrymme att säga upp kunna utvidgas. Utan att tippa över den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter.

Toijer kunde inte presentera en sådan helhetslösning eftersom det är parterna som förfogar över avtalsförsäkringar, samtidigt som utredaren inte fick föreslå något som gav staten nya kostnader.

Men det är den vägen som man bör gå. Parterna ska komma överens om spelreglerna medan staten skjuter till de pengar som krävs för människors omställning och lärande.